Linda Jerneck
En novemberdag 2017 blev jag upphämtad av en av flottans snabba motorbåtar. Ute på den disiga fjärden låg en Visbykorvett och väntade, det kamouflagegrå örlogsfartyget knappt synligt mot stålgrå sjö och himmel. Jag ville lära mig mer om hur ubåtsjakt går till, och därför fick jag följa med när marinen övade i skärgården. En pedagogisk officer förklarade hur den gryniga sonarbilden skulle tolkas. Jag får erkänna att jag inte visade någon vidare fallenhet för att vara ubåtsjägare.
Intrång på svenskt vatten ”ställt utom rimligt tvivel”
Nytt för mig var att en liten ubåt inte behöver gömma sig i en klippskreva för att vara närapå omöjlig att upptäcka. I Östersjöns bräckta vatten har vattenmassor på olika djup ofta både olika salthalt och olika temperatur. Det skapar skikt i vattnet där densiteten är högre. Det betyder att ubåtsljuden kan studsa på vattenskikten och riktas bort, eller dämpas. I klartext: En ubåt kan gömma sig rakt under näsan på den som letar och ändå vara osynlig för instrumenten.
Att leta efter en ubåt i Stockholms skärgård är som att leta efter en nål i en höstack, i beckmörker, när höstacken dessutom är uppblandad med spik. Det är väldigt lätt att hitta misstänkta träffar, och det är i regel först i analysen efteråt som man kan skilja de falska spåren från de äkta.
Därför reagerar jag på Svenska Dagbladets braskande rubrik ”'Bekräftad ubåt' var väderboj” (som tidningen senare verkar ha tonat ned i nätupplagan). SvD skriver att en ljudinspelning från ubåtsjakten 2014 sannolikt kom från en av SMHI:s bojar. I sak ändrar det dock ingenting: Ljudinspelningen gjordes när operationen redan hade pågått i några dagar, och togs först som ett bevis på att en främmande ubåt befann sig i Hårsfjärden. Men i analysen som presenterades 2015 avskrevs ljudet helt.
Försvarsmaktens bedömning om att det är ”ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014” grundar sig alltså på andra observationer, däribland bottenspår.
Mink, sill, boj eller ubåt?
Med tanke på allmänhetens misstro mot 80-talets ubåtsjakter – som i många svenskars minne har reducerats till minkar och sillstim, trots att den sovjetiska ubåten U-137 onekligen stod på grund utanför Karlskrona 1981 – måste statsmakten vara extra försiktig.
Svenskt försvar är beroende av att skärgårdsbor håller ögonen öppna och rapporterar in avvikelser. Det vore därför väldigt olyckligt om kränkningen hösten 2014 avskrivs som en väderboj i allmänhetens ögon.
Skuggan faller inte på marinen, som gjort precis som man bör och nagelfarit varenda observation. Det är gott tecken att Försvarsmaktens analytiker kan ifrågasätta uppgifter, även om cheferna har lyft fram dem som centrala.
Ansvaret för förvirringen vilar i stället tungt på försvarsminister Peter Hultqvist (S) och dåvarande ÖB Sverker Göransson. De valde att ställa sig på en presskonferens och presentera ljudinspelningen som ett tydligt bevis innan analysen var klar. Att regeringen dessutom väntade i fyra månader med att informera riksdagen om att ljudet kom från en annan källa är under all kritik.
Men detta var redan känt. Svenska Dagbladet borde därför fundera på sin publicering. Varför vill man sprida bilden att det inte fanns någon ubåt?