Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linda Jerneck

Skandal att polisen slarvar bort bevis i matlådekylen

Topsning. När ett brottsoffer anmäler en våldtäkt inom tio dagar ska sjukvårdspersonal genomföra en undersökning med en spårsäkringssats.Foto: ROBBAN ANDERSSON
På Södersjukhuset i Stockholm finns en akutmottagning för våldtagna, där DNA-spår säkras.Foto: ROBBAN ANDERSSON

Polisen kan missa serievåldtäktsmän när lådor med bevismaterial glöms bort på någons tjänsterum eller i lunchkylen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

För två år sedan tog polismyndigheten fram nya riktlinjer för hur bevisning ska säkras i sexualmål. När ett brottsoffer anmäler en våldtäkt inom tio dagar ska sjukvårdspersonal genomföra en undersökning med en spårsäkringssats. Det är en särskild låda som innehåller allt som behövs för att säkra DNA-spår från en gärningsman. Men när polisen och åklagarmyndigheten granskade drygt 600 slumpmässigt utvalda ärenden under 2017 och 2018 hade bara var tredje anmält sexualbrott spårsäkrats, varav endast fyra av tio skickades på analys. Det visar SVT-dokumentären ”Våldtäktens spår”.

”Många spårsäkringssatser är nog bortslängda, destruerade eller ligger i en hylla på någons tjänsterum”, säger Eva Wettborg, chef för forensiskt analysteam vid polisen i Stockholm, till SVT. När Stockholmspolisen gjorde en genomgång hittades spårsäkringssatser bland annat i kylskåp där poliserna förvarade sina matlådor. 

”Kan missa en serievåldtäktsman”

Trots att det gått två år sedan de nya riktlinjerna kom, är det enligt SVT i stort sett bara i Stockholm som de följs. I övriga landet är det fortfarande vanligt att lådorna kommer på avvägar eller glöms bort. Det är under all kritik.

Ett ska man ha klart för sig: Processen för att ta en spårsäkringssats är inte någon snabbt avklarad topsning. Det tar i bästa fall två till två och en halv timme – om den våldtagna kommer in på dagtid. På kvällar och helger kan det ta upp till fyra timmar. Brottsoffret får svara på ingående frågor om hela förloppet, och sedan klä av sig så att läkaren kan gå igenom hennes kropp från hårbotten till fotsula. Varje rivsår och blåmärke ska dokumenteras. Kroppsöppningar ska topsas. För många är gynundersökningen värst.

Det hade varit en jobbig procedur för vem som helst, och är särskilt obehaglig för den som alldeles nyligen blivit utsatt för övergrepp. Därför är det oerhört allvarligt att inte ens hälften av våldtäktskitten skickas på forensisk analys. Utredningar läggs ned i brist på bevis – trots att det kanske finns DNA-spår, om någon gitter undersöka dem. 

”Vi kan missa en serievåldtäktsman”, konstaterar Eva Wettborg i dokumentären. 

Slarvet är en skandal

Våldtäktsoffer tvekar ofta att anmäla. En rättsprocess upplevs som uppslitande, och möjligheterna att få upprättelse som för små för att det ska vara värt det. Den som blivit utsatt för sexualbrott är ofta full av självförebråelse och skamkänslor. Därför är polisens bemötande avgörande för om hon ska vilja gå vidare med en anmälan. 

Polisen måste visa att utredningarna är prioriterade och att brottsoffren tas på allvar. Att be dem gå igenom den påfrestande spårsäkringsprocessen och sedan slarva bort lådan med DNA-prover, eller glömma att skicka den på analys, är att göra precis tvärtom. 

”Det känns som att det är fullkomligt oviktigt vad som händer med oss”, säger Hanna, som utsattes för en våldtäkt för några år sedan. Hennes prover analyserades aldrig, och ingen kan svara på varför.

Att polisen inte lyckas följa sina egna riktlinjer för hur bevismaterial ska hanteras betyder att våldtäktsmän kan gå fria och att våldtäktsoffer förnekas den upprättelse som de borde ha rätt till. Slarvet är inte bara klantigt – det är en skandal.