Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linda Jerneck

Nej, det är inte ”dags” för en kvinnlig statsminister

Kvinnokrav. Många, bland annat Aftonbladets ledarsida och S-kvinnor, vill att nästa S-ledare är en kvinna. Exempelvis Annika Strandhäll, Lena Hallengren eller favorittippade Magdalena Andersson.

Efter att Stefan Löfven (S) aviserat sin avgång kom de förutsägbara kraven på att nästa S-ledare och statsminister måste vara en kvinna. Det är förnedrande.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Knappt hade statsminister Stefan Löfven hunnit uttala att ”i nästa års valrörelse kommer Socialdemokraterna att ledas av någon annan än mig” innan ropen på att han ska efterträdas av en kvinna hördes. Aftonbladets ledarsida reste inom ett dygn kravet på en kvinnlig S-ledare i inte mindre än två artiklar, båda med argumentet att Sverige kan få ”sin första kvinna som statsminister, dessutom samtidigt som vi firar att det är hundra år sedan kvinnor fick rösträtt”.

Förståsigpåare och partimedlemmar följde i samma spår. Det måste bli en kvinna – annars är det pinsamt. ”S vill inte bli sett som ett parti med medelålders män som ledare”, menade statsvetaren Jenny Madestam.

Ännu rakare var Veronica Palm, tidigare riksdagsledamot för S, på Twitter: ”Det får vara slut-snubbat i socialdemokratin nu.” 

Hela debatten är otroligt tröttsam. Det vi borde prata om är vem som är bäst lämpad att leda landet, vem som har idéerna för att vända utvecklingen – med skjutningar, hög arbetslöshet och hela bostadsområden som tappat hoppet. Löfvens efterträdare kommer att få det tufft, utan någon stabil riksdagsmajoritet att regera på. Det vore dumt att diskvalificera hälften av kandidaterna för att de tillhör fel kön. 

För feminister är kvinnokravet dessutom kontraproduktivt. Att kvotera till statsministerposten skulle undergräva en eventuell kvinnlig efterträdares maktposition. 

Det är mycket möjligt att Sverige i november får en statsminister som heter Magdalena, eller kanske Lena, Ylva eller Annika. Men det borde i så fall vara för att hon har vunnit sitt partis förtroende, i regeringsarbetet och debatterna. Inte för att ”det var dags för en kvinna” och hon råkade vara där.

Ingen har någonsin kallat Stefan Löfven för en ”boy boss”. Det vore absurt

Det har redan börjat: I hundratals artiklar beskrivs Mikael Damberg som den gode förhandlaren, Ardalan Shekarabi som den pensionsprofilerade kandidaten. Magdalena Andersson är finansministern som gjort en vänstersväng – och dessutom kvinna! – precis som Lena Hallengren är socialminister med höga förtroendesiffror – och kvinna. 

Visst, för småflickor som funderar på vad de kan växa upp till att bli kan representation spela roll. Men just därför – lär era döttrar att det är helt normalt att kvinnor kan ha makt. Eller peppade ni era söner när mannen Löfven vann statsministeromröstningen senast? ”Du ser, lille Ville, killar kan!”

Ingen har någonsin kallat Stefan Löfven för en ”boy boss”. Det vore absurt. Så kom inte ens på tanken att klistra pinsamma epitet som ”power-kvinna” eller ”girl boss” på hans efterträdare, om det nu blir en kvinna. Det är inte feministiskt, bara förminskande.

Slut-snubbat, kräver Veronica Palm. För min del får det gärna vara slut-snippat. Slut med att både medier och politiker fokuserar på vad kandidaterna har i byxan snarare än i huvudet.

Det vore historiskt om Sverige fick en kvinnlig statsminister i november. Men statsministerbyten är å andra sidan alltid något för historieböckerna. Tänk om vår första kvinna på posten kunde få slippa att vara Kvinno-statsministern, och i stället bli bedömd efter vad hon åstadkommer?

Det, om något, vore feminism.