Linda Jerneck
I måndags antog EU:s utrikesministrar en ny säkerhetsstrategi – Strategisk kompass för säkerhet och försvar – och det var uppenbart att dokumentet fått arbetas om efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Nu hymlas inte med varifrån hotet mot Europas fred och säkerhet kommer: Ryssland nämns vid namn.
EU ska ta ”kvantumkliv” inom säkerhetspolitiken – bland annat genom att inrätta en snabbinsatsstyrka om 5000 man, fördjupa sitt underrättelsesamarbete och göra det lättare att förflytta trupper mellan länder.
Många svenska socialdemokrater hoppas att detta är ett steg mot ett EU-försvar som kan ersätta Nato – så att de slipper ompröva sitt motstånd mot svenskt Natomedlemskap.
”EU-försvar en tredje väg i säkerhetspolitiken”, skriver exempelvis den tidigare S-ministern Jens Orback tillsammans med professorn i praktisk filosofi, Folke Tersman på DN debatt (21/3).
Men en tredje väg i säkerhetspolitiken är varken trovärdig eller önskvärd. I valet mellan ett auktoritärt och aggressivt Ryssland, som hävdar den starkes rätt att lägga mindre länder under sig, och den demokratiska världen, som försvarar både den europeiska säkerhetsordningen och folkrätten, är valet enkelt. Sverige står på demokratiernas sida.
Varför skulle Sverige gynnas av en smitväg mellan demokrati och diktatur?
Det verkar även Orback och Tersman förstå. För rubriken till trots skriver de att Sverige måste släppa alliansfriheten: ”Vill vi ha hjälp av andra att försvara vår frihet måste vi också erbjuda detta stöd till andra.”
Att de ändå inte vill ge stödet till Natoländer, utan istället vill att EU ska bygga upp ett parallellt försvar av Europa, motiveras med ”risken för att Sverige dras in i konflikter, under ett kärnvapenparaply” och för att ett medlemskap skulle ”skada vår förmåga att bedriva en självständig utrikespolitik”.
Undrar vad Norge säger om det?
Det råkar dessutom vara så att Frankrike, som kanske hårdast driver på för större EU-samarbete på försvarsområdet, bygger försvarspolitiken på sin kärnvapenarsenal. Men franska kärnvapen är kanske bättre än amerikanska?
Faktum kvarstår: De flesta EU-länder är också Natomedlemmar och inte så värst intresserade av dubbelarbete. Det finns ju en organisation som skapats för att försvara Europa, som har planerat och övat på just detta. Nato.
Det står svart på vitt i EU:s säkerhetsstrategi: EU ska komplettera Nato, som fortfarande utgör grunden för det kollektiva försvaret av sina medlemmar. Och den där snabbinsatsstyrkan ska inte primärt försvara Europa utan kunna användas för evakueringsoperationer, som i Afghanistan.
EU:s solidaritetsparagraf 42:7 är inte heller mycket att hålla i handen, eftersom det inte finns någon planering för att göra den operativ. Att EU ska ”fortsätta att investera i vår ömsesidiga assistans” kan betyda lite vad som helst. Men någon riktig försvarsgaranti är det inte.
Att europeiska länder skulle lägga om hela sin försvarspolitik – och tacka nej till understöd från världens mäktigaste militärmakt, USA – för att göra det lättare för svenska socialdemokrater att byta fot är rent önsketänkande.
Det gör oss inte tryggare.