Linda Jerneck
Folk ser de digitala vårdtjänsterna som vilken annan näthandelstjänst som helst. Det visar en ny avhandling från Lunds universitet, som har undersökt varför svenskar vänder sig till nätläkare.
”Gränsen mellan shopping och sjukvård har börjat suddas ut”, säger Peter Bergwall, forskaren bakom studien, till Läkartidningen.
Det avgörande för konsumenten är att tjänsten är enkel och prisvärd. När vissa nätläkare inte tar ut någon patientavgift, och är tillgängliga dygnet runt i mobilen, är tröskeln obefintlig. Är det ett problem?
Ja. Det finns nämligen en motsättning mellan att vård å ena sidan ska vara kostnadseffektiv och ges till den med störst behov först, och å andra sidan att patienten ska få välja fritt. I ett system där vården betalas gemensamt via skatten måste det finnas grindvakter: Alla besvär behöver inte behandlas. Resurserna måste prioriteras till dem som behöver vården mest.
Den självklara invändningen mot att ha en grindvakt är att det är ineffektivt: Om patienten först måste prata med en sjuksköterska för att sedan slussas vidare, har det som kunde lösas med ett besök i stället blivit två. Det är slöseri med både patientens och sjuksköterskans tid, och med de gemensamma resurserna.
I den rävsaxen sitter svensk sjukvård – som enligt lag ska vägledas både av behovsprincipen och av patientens valfrihet. Vilken princip väger tyngst när de krockar med varandra?
Nätläkarapparna gör vården tillgänglig och patienttillvänd. Det är utmärkt! Problemet är att de inte avlastar primärvården i någon större utsträckning. I stället leder de till att vi konsumerar mer vård – även för sådant som inte hade behövt behandlas. Som soleksem, getingstick och förkylningar. Det är dock inte bara patienternas förskyllan.
Det måste gå att få bukt med avarterna som driver resurserna till de som behöver dem minst, utan att kasta all valfrihet överbord.
”Blev det lite mycket sol?” frågar Doktor.se i reklamen. ”Lider du av ett besvärligt insektsbett?” undrar Kry.
Det är inte direkt multisjuka äldre man vill ha som kunder. Hellre en småbarnsfamilj som man på några minuter kan ge rådet att undvika sol, dricka mycket vatten och kanske lägga på lite kylbalsam. Och sedan fakturera regionen 500 kronor för besväret.
Ett forskningsprojekt, som initierats av SKR och Region Jönköping, har analyserat 17 300 digitala besök till tre nätläkarappar. Resultatet visar att unga, upp till 30 år, står för 70 procent av besöken. Bara 1,5 procent hade ringt 1177 innan de kontaktade nätläkare. I intervjuer uppgav patienter att de sökte nätläkarhjälp med åkommor som de inte orkat gå till vårdcentralen med. Men eftersom det är så enkelt valde de att kolla upp det direkt i appen, i stället för att avvakta och se om det gick över.
Förra året fördubblades de privata nätläkarnas nota till regionerna, och slutade på närmare en miljard kronor. Som alltså främst går till att bota unga människors enkla åkommor.
”Det handlar om att använda gemensamma skattepengar på ett ansvarsfullt sätt. Det handlar om etik”, skrev Magnus Isacson, ordförande Svensk förening för allmänmedicin, i en kritisk artikel i SvD (15/6). Han har rätt. Det handlar om etik – och politik.
Den svenska vårdmarknaden är sjuk. Det måste gå att få bukt med avarterna som driver resurserna till de som behöver dem minst, utan att kasta all valfrihet överbord.
Vilka politiker plockar upp handsken?