Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linda Jerneck

Jag var ett av de utvalda Waldorfbarnen

Se klippet ur SVT-dokumentären ”De utvalda barnen”.
Dokument inifråns dokumentärserie om Solviksskolan, som tog waldorfpedagogiken längre än någon annan, avslöjar en skola där många barn for illa i frihetens namn.
Foto: SVT
Linda Jerneck som tioåring framför svarta tavlan i Waldorfskolan Kristofferskolan.
Foto: PRIVAT
Solviksskolan i Järna.
Foto: SVT

Jag växte upp i en lagom sekteristisk Waldorfmiljö – och jag älskade det. Men efter SVT-dokumentären är det ändå hög tid att rannsaka pedagogiken.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Hela mitt vuxna liv har jag trott att jag varit en kuddflicka, som placerades mellan klassens stökigaste killar för att dämpa dem. När jag såg SVT-dokumentären om Waldorfskolan Solvik insåg jag: Jag var ingen kuddflicka – jag var koleriker och placerades i kolerikerhörnet med de andra kortstubinade barnen!

Det är inte bara min självbild som utmanats av ”De utvalda barnen”, den omtalade dokumentärserie som visar att många barn for illa på skolan som skulle vara så fri. Jag gick visserligen inte i Solvik utan i den större Kristofferskolan, en Waldorfskola som vi redan då ansåg ”mer normal” och mindre dogmatisk. Men nog finns det likheter. På Facebook ser jag hur gamla lärare omprövar sin gärning, frågar sig om de såg alla elever eller lät sig bländas av dem som bäst uppfyllde idealen. 

Till skillnad från Solvik var inte idealet på min skola att klättra högst i träden. Nej, man skulle snarare vara en renässansmänniska, en Leonardo da Vinci som både var konstnärligt begåvad och utrustad med ett blixtrande intellekt. Det var ett ideal som var omöjligt att leva upp till. Många slog knut på sig själva i försöken. 

Själv älskade jag att det fanns en tanke bakom precis allt – till och med varför väggarna var laserade i pastellfärger (efter Goethes färglära). Jag älskade friheten, att jag kunde styra hur jag lade upp mitt arbete. Jag älskade när vi hade temaveckor och all undervisning fokuserade på olika delar av samma ämne – som att räkna på kyrkofönsters geometri i matten när det var konsthistorietema.

Jag älskade skolan – trots att jag var mobbad. 

Har Waldorfskolor särskilt svårt att hantera barns mörka sidor? Dokumentären får mig att minnas den förrädiska självbilden av att mobbning var ovanligt, och om det förekom så ”tänk på att det är värre på kommunala skolor”. Hur nu den vetskapen skulle hjälpa oss som fick stryk i omklädningsrummet.

De elever som klarar sig bra i alla skolor kan verkligen blomma ut i en Waldorfskola. Men hur stor bedrift är det?

”Waldorf passar inte alla”. Vi sa det och tänkte på de stackars vanlisar som behövde fasta ramar i stället för att flyta kreativt som färgerna i våra vått-i-vått-målningar. Men det var snarare eleverna med dyslexi eller NPF-diagnoser som skolan passade dåligt för. De elever som klarar sig bra i alla skolor kan verkligen blomma ut i en Waldorfskola. Men hur stor bedrift är det?

Barn är otroligt lojala. Ingen behövde säga till oss att frisera sanningen när Skolinspektionen kom på besök – vi vägde noga varje ord ändå. Inte för att vår skola körde med dubbel bokföring av läroplaner, utan för att vi var så vana vid att alltid behöva försvara skolan inför utomstående. ”Nej, alla har inte manchesterbyxor.” ”Jo, man får spela fotboll.” ”Vi lär oss vad alla lär sig, bara på ett annat sätt.”

Jag tror att det är en bakgrund till sekterismen. Känslan av att vara ifrågasatt, missförstådd och under nedläggningshot fick Waldorfrörelsen att sluta sig. Men Waldorfskolor har funnits i Sverige i över 70 år. Ska de överleva är svaret att öppna upp, inte att tysta kritiken och sluta leden.

Kanske är Jasper Lakes och Johannes Hallboms dokumentärserie en start på en pedagogisk metoorörelse. Jag hoppas det – för jag ställde min son i kö till Kristofferskolan innan han ens hade fått sitt namn.