Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linda Jerneck

IS-kvinnor är inga bimbos – de är farligare än så

Dussintals svenska IS-kvinnor och deras barn befinner sig nu i läger som al-Hol, Syrien. Förhållandena är svåra, men det är också frågan om hu svenska staten ska hantera dem.Foto: MAYA ALLERUZZO / AP TT NYHETSBYRÅN

Det är livsfarligt att underskatta kvinnornas roll i IS. Nya bekännelser sätter ljus på hur kvinnor skötte kalifatets tortyrkammare.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den arabiska tv-kanalen al-Jazeera har intervjuat flera kvinnor som erkänner att de inte bara var hemmafruar i kalifatet, utan arbetade inom den religiösa polisen. En kvinna, som kallades Um Qaqaa, arbetade i en grupp med tio kvinnliga poliser, varav tre patrullerade och sju var stationerade i tortyrkammaren: ”Det var vårt jobb, att tortera folk. Jag vet inte ens hur många.”

Hon berättar om ett särskilt vidrigt fall: En gravid kvinna kände att barnet var på väg och begav sig därför mot sjukhuset – men i brådskan hade hon inte täckt sina ögon tillräckligt. ”Hon födde på polisstationen medan de torterade henne. Många kvinnor fick missfall där,” säger Um Qaqqa till al-Jazeera.

Jihadistbimbos är inte hela sanningen

Det är en påminnelse om att kvinnornas roll i IS var mer komplex än vad internerna i läger som al-Hol vill medge nu. I kalifatet kunde kvinnor vara såväl torterare som rekryterare, soldater och poliser. På senare tid har IS också använt sig av kvinnliga terrorister. 

I oktober dömdes två kvinnor till långa fängelsestraff i Frankrike, efter att ha försökt sätta eld på en bil fylld med gasbehållare utanför Notre Dame.

Bilden av IS-kvinnorna som något slags förälskade och förledda jihadistbimbos är inte bara osann, utan direkt skadlig. Det visar erfarenheterna av avradikaliseringsprogram från Storbritannien och Nederländerna. 

Det London-baserade Institutet för strategisk dialog (ISD) presenterade i november ett antal lärdomar från arbetet med att avradikalisera 250 kvinnliga islamister. De fann att även om kvinnorna ofta använde ett äktenskap med en jihadist som ett sätt att komma bort från sitt liv hemma, och för att rent praktiskt få hjälp att resa till kalifatet, var det inte kärleken som radikaliserade dem. Det var vänskapen med andra jihadistkvinnor, både på nätet och i verkligheten.

Fanatikerna utvecklar ett mycket starkt systerskap – som gör det särskilt svårt att lämna. De ger varandra känslomässigt stöd, hjälps åt att ta hand om varandras barn och gifter sig med varandras män när deras makar stupat. Det märks inte minst i den svenska IS-gruppen, där änkorna ofta har gift om sig med andra svenskar.

Hämta IS-barnen – men lämna föräldrarna

I debatten pratas det om möjligheten att hämta IS-barnen, men lämna deras föräldrar, genom att ge mammorna ett frivilligt erbjudande om att lämna över barnen till svenska myndigheter. Det är dock inte säkert att IS-familjerna skulle nappa.

När Terese Cristiansson i september intervjuade svenska IS-kvinnor i al-Hol för TV4:s räkning, stod det klart att de gärna vill framställa sig själva som offer – men däremot inte ta avstånd från IS (”av säkerhetsskäl”). 

Kvinnorna, som ville vara anonyma, förklarade i TV4 att deras barn far illa i lägret – men de kunde absolut inte tänka sig att låta barnen åka till Sverige utan dem: ”Jag har varit deras enda stabiliserande faktor i den här turbulensen”, sa en mamma.

Det finns inga enkla svar på frågan om hur IS-familjerna ska hanteras. Men ett säkert sätt att misslyckas med alla försök till avradikalisering är att behandla kvinnorna som viljelösa offer. De är fullt kapabla att fatta beslut. De gjorde valet att ansluta sig till IS – ge dem nu valet att låta barnen åka till säkerheten i Sverige, eller att stanna hos dem.