Linda Jerneck
Larvfötter rullar in över Järvafältet. På några tusen meters höjd cirklar Örnen, försvarets största drönare, som skannar av Rinkeby, Tensta och Husby med infraröd kamera. Skyttesoldaterna gör sig redo med granatgevären, laddade med spränggranater som med svensk ingenjörskonst gör mos av alla mjuka, mänskliga mål. Nu jävlar ska Shottaz få se vem som skjuter skarpast.
Skott kommer! Klart bakåt!
Är det sådana scener åtta av tio svenskar ser framför sig, när de svarar ja på SOM-institutets fråga om det är en viktig uppgift för Försvarsmakten att bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet?
Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, och Moderaternas kommunalråd i Göteborg, Hampus Magnusson, har föreslagit att militären ska sättas in mot gängkriminella i förorten. ”Vi måste återta Sverige”, säger Magnusson.
Det gör man knappast genom att göra Angered, Ronna och Järva till Colombia.
Försvarsmakten har en våldskapacitet som gängen bara kan drömma om. Den ska kunna möta en fiende som är numerärt överlägsen och har tillgång till kärnvapen. Den ska verka i extrema lägen, när Sveriges hela existens hotas.
Försvarsmakten ska däremot inte vara en slasktratt för uppgifter som andra delar av staten inte pallar med.
En lite vänligare tolkning av vad åtta av tio landsmän egentligen menar, är att medelsvensson är rätt rejält oroad över den grova brottsligheten som tillåtits breda ut sig. Över att tonåringar tar upp beställningar på både droger och mord. Att de är försedda med kulsprutepistoler och handgranater. Att rättskipningen på vissa håll sköts av klanledare i stället för domstolar.
Det är lätt att inse att det behövs mer stat i förorten. Det ska inte vara laglöst land.
Men vill man göra något åt gängkriminaliteten måste man titta på vad som funkar. Och det är inte att trappa upp våldsspiralen. Erfarenheter från USA visar exempelvis att militarisering av polisen, det vill säga att polisen får tillgång till tyngre vapen och använder militär taktik, varken har lett till minskad brottslighet eller ökad säkerhet för polisanställda. Däremot eroderar det allmänhetens förtroende för poliskåren.
När myndigheterna kommer indundrande med förstärkningsvapen och kravallutrustning – men inte finns på plats i vardagen – riskerar man att få lokalbefolkningen emot sig.
Men deras vittnesmål och tips är avgörande för att kunna låsa in gängmedlemmarna. Och utan föräldrarna, lärarna och fotbollstränarna är det hopplöst att försöka stoppa nyrekryteringen.
För de kriminella är det ett helvete. Vartenda felsteg blir anmält, lyxvaror utmätta, bostadsbidrag indragna, företag granskade, hyreskontrakt uppsagda och barn – som tvingats sova i rum där pappa förvarat laddade vapen – blir omhändertagna.
I perioder har myndigheterna lyckats trycka tillbaka gängen – genom något som inte är så macho, men effektivt. Nämligen ”myndighetsgemensam samverkan”: mellan polisen, skolan, socialtjänsten, Försäkringskassan, Kronofogden, bostadsbolagen och Skatteverket.
För de kriminella är det ett helvete. Vartenda felsteg blir anmält, lyxvaror utmätta, bostadsbidrag indragna, företag granskade, hyreskontrakt uppsagda och barn – som tvingats sova i rum där pappa förvarat laddade vapen – blir omhändertagna.
Politiker som menar allvar kan ge polisen verktygen som krävs mot gängen. Gärna lönetillägg för yttre tjänst och fler civilanställda, så att fler poliser kan finnas i områdena varje dag. Gärna mer resurser till Nationellt forensiskt centrum, som kan korta utredningstider och få bort kriminella från gatan.
Men militära checkpoints i förorten vore en riktigt dålig idé.