Linda Jerneck
EU-länderna är på väg att enas om att avsätta två miljarder euro för att skicka ammunition till Ukraina efter ett informellt försvarsministermöte i Stockholm i veckan.
Det behövs – Ryssland avfyrar fler artillerigranater varje dag än hela Europa producerar på en månad. Om EU köper in gemensamt kan man både pressa priserna, se till att ammunitionen hamnar där den behövs mest och dessutom stärka uppbyggnaden av europeisk försvarsindustri. Tre flugor i en granatsmäll! Utmärkt.
Men Ukrainas försvarsminister, Oleksij Reznikov, säger till TT att det inte räcker: ”Vi behöver en miljon artillerigranater och det blir runt fyra miljarder euro”.
”Pengar faller inte från himlen”, svarar EU:s utrikeschef Josep Borrell.
Till skillnad från ryska granater.
Vill Frankrike gå i de Gaulles fotspår och försvaga banden till USA och Storbritannien för att bolstra sitt stormaktskomplex? I så fall – nej, tack.
Därför finns förslag om att bjuda in även icke-medlemmar, som Norge och Kanada, att bidra till fonden. Men Frankrike håller emot, eftersom man inte vill att EU-pengar går till ammunitionsfabriker utanför Europa. För Macron handlar förslaget inte bara om att snabbt fylla ammunitionslagren, utan minst lika viktigt är att skapa ”europeisk strategisk autonomi”. (Det är ett franskt koncept som flutit runt i Bryssel i tio år, och som överlevt för att ingen vet exakt vad det innebär.)
Från Baltikum och Östeuropa är man skeptisk – vill Frankrike gå i de Gaulles fotspår och försvaga banden till USA och Storbritannien för att bolstra sitt stormaktskomplex? I så fall – nej, tack. Jämfört med de anglosaxiska Natoländerna är Frankrike en försvarspolitisk dvärg. Att urholka den transatlantiska länken vore europeiskt självskadebeteende.
Även från en svensk horisont går att se varför alltför mycket EU-försvar kan göra oss mindre säkra.
I EU är det Tyskland och Frankrike som är störst och tyngst, både militärt och politiskt. Men båda dessa länder har länge haft en annan syn på Ryssland än vi som har oturen att vara dess närmsta grannar.
Tysk politik har varit full av ”Russlandversteher”, och det finns både ekonomiska och energipolitiska faktorer som kan locka tyska politiker att pressa fram normaliserade relationer. Frankrikes självbild som stormakt har fler än en gång lett till mindre lyckade medlingsförsök från Elyséepalatset. Så sent som i december skapade Macron osämja i EU när han uttalat sig om behovet att ”ge garantier till Ryssland” om Putin återgår till förhandlingsbordet.
Ju hårdare fransmännen driver på för att EU ska gå längre i försvarssamarbetet, desto större är alltså risken för splittring mellan Nord- och Sydeuropa. Det vore både olyckligt och farligt. EU:s enighet har varit imponerande under krigets första år.
Från Nato-källor kommer också kritik mot att ”strategisk autonomi” – från allierade i Nato? – riskerar att leda till dubbelarbete. Ta den europeiska snabbinsatsstyrkan, som innebär att europeiska länder ska bemanna dubbla ledningsstrukturer, en i Nato och en i EU, när man redan har svårt att fylla alla platser: ”Två halva staber är inte lika med en hel. Resultatet blir två dysfunktionella.”
Det är bra att EU vill göra mer för att stärka medlemsländernas nationella försvar. Men det måste göras klokt. Att dubbelarbeta gör oss inte dubbelt så starka. Det kan tvärtom försvaga oss.