Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linda Jerneck

Farligt att WHO sitter i knäet på opålitliga Kina

Sjukvårdspersonal i skyddskläder tar tempen på en patient.Foto: XINHUA / XINHUA/SIPA USA SIPA USA
Tedros Adhanom Ghebreyesus, generalsekreterare för WHO, har hyllat Kinas hantering av coronaepidemin.Foto: SALVATORE DI NOLFI / AP TT NYHETSBYRÅN
Här poserar WHO-chefen tillsammans med Kinas FN-ambassadör i Genève, efter att landet donerat 20 miljoner dollar till kampen mot corona.Foto: XINHUA / XINHUA/SIPA USA SIPA USA
Kinas president Xi Jinping besökte ett sjukhus i Wuhan den 10 mars.Foto: XIE HUANCHI / XINHUA / POLARIS POLARIS IMAGES

Västvärlden måste inse att det är en säkerhetsfråga att agera mot Kinas ökade inflytande i FN-systemet. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Världshälsoorganisationens (WHO) generaldirektör, Tedros Adhanom Ghebreyesus, har hyllat Kinas insatser mot coronaviruset – trots att kommunistpartiets mörkläggning har kostat världen flera veckor i kampen mot pandemin. Nu har man också – mot all vetenskap – ändrat sina coronarekommendationer till allmänheten för att gå Kina till mötes. WHO:s tidigare avrådan mot att använda ”traditionell örtmedicin” mot covid-19-symptom är nu borta, rapporterar Vetenskapsradion

Det är ett tydligt exempel på Kinas ökande makt över WHO. I femton års tid har landet lobbat för att WHO ska släppa in kinesisk örtmedicin (TCM) i listan med diagnoskoder, ICD-11. Det har lyckats. I den nya listan, som ska införas om ett par år, finns TCM med för ”frivillig dubbel kodning”. Trots att medicinerna i bästa fall saknar påvisbar effekt, och i värsta fall leder till allvarliga biverkningar som njursvikt och urinvägscancer. 

Det är en stor propagandaseger för Xi Jinpings kommunistregim. 

Kina har mörkat epidemier förr

Kina är en stormakt med globala ambitioner, som försöker att stärka sitt inflytande med såväl mjuka som hårda maktmedel. Efter att coronaviruset blivit en pandemi har det högsta prioritet att dels kväsa inhemsk och utländsk kritik mot Kinas hantering av virusutbrottet, dels visa upp hur kinesiska myndigheter hjälper de drabbade världen över. Därför har kinesiska statsmedier kritiserat Sverige för att vara ”ett svart hål i den internationella kampen mot epidemier”, och kinesiska diplomater har spridit konspirationsteorier om att viruset är ett amerikanskt biologiskt vapen. 

Men inget ändrar faktum: Kina är pandemins ursprung. All kinesisk statistik är notoriskt opålitlig.

Den svenske Kinakännaren Jojje Olsson har sammanställt rapporter från flera lokala medier, som alla tyder på att Kina håller nollan i Wuhan – inga nya rapporterade fall – genom manipulation. Den tredjedel av de konstaterat smittade som inte har symptom tas inte med i statistiken. Enligt flera vittnesmål vägrar dessutom sjukhusen att testa misstänkt covid-19-sjuka av rädsla för repressalier. Regeringen vill nämligen lätta på restriktionerna. Nya coronafall skulle sätta käppar i de ekonomiska hjul som Peking vill se snurra igen.

Det krävs en långsiktig och tuff strategi

Frågan är varför WHO ställer upp för att rädda kommunistregimens ansikte.

WHO, som alla FN-organ, är i slutänden beroende av medlemsstaternas politiska stöd och ekonomiska bidrag. Kina har på senare år ökat sina bidrag till organisationen med 58 procent – men är fortfarande en betydligt mindre bidragsgivare än länder som USA och Storbritannien. Ändå har man lyckats få ett oproportionerligt stort inflytande. Det handlar om att ha en långsiktig strategi, att inte rädas att vara besvärlig och att ge extra pengar när det ger bäst utdelning.

Generalsekreterare Tedros valdes med kinesiskt stöd. Hans hemland, Etiopien, är dessutom beroende av kinesiska investeringar. Det är uppenbart att han inte anser sig ha råd att bråka med Xi Jinping.

Västländerna måste inse att Kinas ökade makt i internationella institutioner är ett säkerhetshot. Det måste bemötas med samma mynt: En långsiktig strategi, som kombinerar bidragspengar med politiskt tryck. I Peking talar man maktspråk.