Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linda Jerneck

Ett knapptryckarkompani som avskyr att ta ansvar

Ingen aning. Regionråden i Stockholm, Irene Svenonius (M), och Skåne, Carl-Johan Sonesson (M), kan inte svara på varför beredskapslagren ströks ur pandemiplanerna.
Att ha lite extra munskydd, handsprit och skyddsmateriel om det skulle behövas verkade väl omodernt.Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL
Stockholms finansregionråd Irene Svenonius (M).Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Carl-Johan Sonesson (M) är regionstyrelsens ordförande i Region Skåne.Foto: PRESSBILD

Politikerna i de tre största regionerna beslöt att några pandemilager, det behöver vi inte ha. Nu säger de att de ”inte förstod” vad de gjorde. Vad betalar vi dem för i så fall?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Under det senaste decenniet har landets tre största regioner – Stockholm, Västra Götaland och Skåne – i tysthet avvecklat sina pandemilager, visar en genomgång från Sveriges Radio. Det där att ha lite extra andningsmasker, handsprit och skyddsmateriel om det skulle behövas verkade väl omodernt. Svensk sjukvård skulle fungera som en väloljad Toyotafabrik – just in time, precis när de behövdes, skulle leveranserna rulla in på lastkajen och sömlöst lossas in i operationssalarna. 

Vi vet alla vad som hände sen. När coronaviruset slog till visade det sig att svensk beredskap räckte till att vårda 100 patienter i två veckor. ”Just in time” blev ”inte alls” när de globala logistikkedjorna bröt ihop.

I Skåne – där man så sent som i december strök kraven på lagerhållning när den nya pandemiplanen klubbades – hade sjukhusen i april så lite skyddsutrustning kvar att det var osäkert om den skulle räcka i 48 timmar. Regionen fick be Socialstyrelsen om hjälp för att klara helgen. 

Högste ansvarige politikern, regionrådet Carl-Johan Sonesson (M), kan inte svara på varför man valde att stryka beredskapslager ur planen. Till Sydsvenskan säger han: ”Det är en jättebra fråga, särskilt nu när vi vet hur en pandemi kan slå. Hade vi vetat det då hade vi sannolikt inte tagit bort skrivningen. Men jag har inte fått något riktigt bra svar på varför tjänstemännen gjorde den bedömningen.” 

Sonesson tycker att det är tjänstemännen som bär det stora ansvaret, men hoppas att ”alla politiska partier känner en gemensam självkritik” eftersom ”politisk pajkastning missgynnar bara Skåne”. 

Det är lätt att kräva samling över blockgränsen när man har gjort bort sig. Misslyckandet är inte föräldralöst, det är uppfostrat av en hel by och ingen kan hållas individuellt ansvarig. Så det så.

Överallt uppvisar de ansvariga sjukvårdspolitikerna nu samma fågelholksminer och förvåning. 

”Jag vet inte det varför det har ändrat sig”, sa Stockholms regionråd Irene Svenonius när SR frågade varför pandemiplanen inte tar upp vikten av lagerhållning. 

Inte heller Dag Larsson (S), som i rollen som oppositionsråd var med och tog beslutet 2011, visste vad han gjorde: ”Jag förstod inte att beredskapslagren försvann”.

Det låter nästan som att de tycker att läsa, och granska, tjänstemännens förslag inte ingår i politikeruppdraget?

Samtidigt som regionpolitikerna strök beredskapslagren ur sina pandemiplaner, skärpte först Socialstyrelsen och sedan Folkhälsomyndigheten kraven på att arbetsgivaren – det vill säga regionerna – skulle bygga upp lager för skyddsutrustning till personalen och katastrofmedicinsk beredskap. Men vad myndigheterna skrev i sina planeringsdokument gick uppenbarligen regionråden fullkomligt förbi. 

Ingen visste egentligen vad de beslutade om. De var blott tjänstemännens lekbollar. Det låter nästan som att de tycker att läsa, och granska, tjänstemännens förslag inte ingår i politikeruppdraget?  

I Region Stockholm tjänar heltidspolitikerna mellan 111 000 och 125 000 kronor i månaden, beroende på hur länge de har suttit. Det är 80 respektive 90 procent av en ministerlön. Även i Skåne och Västra Götaland når toppolitikerna runt 100 000 kronor i månadslön. 

Ursäkta om jag låter Östlingsk, men vad f-n får vi för pengarna? Ett knapptryckarkompani med ansvarsfobi?