Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linda Jerneck

Det är skrämmande att vänta barn i coronans tid

När barnmorskan drar instrumentet över magen syns en liten astronaut på skärmen.Foto: LENNART NILSSON / PRESSENS BILD
Ingen vet ännu hur coronaviruset påverkar vid tidig graviditet. Fosterskador kan man inte se förrän de första ”coronabarnen” föds i höst.Foto: FELIX HEYDER / DPA/IBL

Tänk om jag måste föda ensam?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Att vänta barn under en pandemi är en övning i tillit. Det är allt man kan göra; hoppas att framtiden ändå inte blir för mörk. 

Jag drömmer mardrömmar om ultraljud där skärmen förblir svart. Igen. Men när barnmorskan drar instrumentet över magen syns en liten astronaut. Som sträcker upp ett smalt ben. Min bebis övar konstsim! Min bebis lever. Åtminstone nu.

Ingen vet hur coronaviruset drabbar i tidig graviditet. Fosterskador kan man inte se förrän till hösten, när de första ”coronabarnen” föds. Jag tvättar händerna nariga. Ingen Östersjöfisk, inga händer i ansiktet, undvik charkuterier, opastöriserad ost och att träffa folk.

På förlossningsavdelningarna har de infört nya regler: Pappor får bara vara med vid vaginal födsel, och inte stanna på BB efteråt. Men än är det långt kvar: Kanske hinner kurvan vända och reglerna ändras? Min man följer ultraljudet via videosamtal. Så länge nyheterna är goda går det bra. Alternativet är för hemskt att tänka på. 

Man hinner tänka mycket under en graviditet. Man hinner också oroa sig mycket. Kommer personalen att vara slutkörd efter månader i pandemins öga?

En höggravid kvinna berättar att sjukhuset där hon ska föda har bett alla gravida att uppge vem de vill ha med sig, om barnets pappa inte får följa med. Om han uppvisar förkylningssymptom. Vem ska se dig i smärta, naken, utsatt, kanske rädd? Hon säger: Jag älskar min mamma, men jag vet inte om vår dynamik är vad jag behöver i förlossningssalen.

Tänk om jag måste föda ensam?

Jag ringer till barnmorskemottagningen för att boka in nästa tid. Det är inställt, säger de. På grund av epidemin. Det blir inget besök vare sig i vecka 16 eller vecka 20. Vad är det jag missar?, frågar jag. Jajustja, det är första gången för dig, svarar kvinnan i luren. Du vet inte vad det är vi gör här. 

Jag skrevs in i februari. Nästa möte med barnmorskan blir i mitten på juni.

Man hinner tänka mycket under en graviditet. Man hinner också oroa sig mycket. Hur blir vi som föräldrar? Och nu: Kommer det att vara kaos i vården? Kommer personalen att vara slutkörd efter månader i pandemins öga?  

Över femtusen har dött i covid-19. Min man köper ansiktsmasker.

Vi bokar ett möte med en doula, en erfaren kvinna som ger stöd under förlossningen. Det kostar omkring 10 000 kronor, men då kommer jag att ha en person som jag träffat förut med mig hela tiden, även om min man skulle bli förkyld. Som en försäkring. 

Barnmorskan säger att vi måste välja förlossningsavdelning redan innan listningen öppnar. Trycket är så stort att hon måste ringa direkt på morgonen, om vi ska ha en chans att få plats. Jag trodde att jag skulle fokusera på skadestatistiken, välja den avdelning där flest förstföderskor klarar sig utan sfinkterruptur. Men jag bryr mig bara om en sak: Får min man vara med? Det finns inga garantier, men en avdelning har hittills tillåtit både frisk partner och doula under hela krisen. Jag väljer den. Barnmorskan ställer ett alarm på klockan åtta. 

Ändå är det fullt. Vi hänvisas till ett sjukhus i andra änden av Stockholms län. Hoppas att vattnet inte går i rusningstid.

Sköterskan säger att 80- och 90-talister är ”otroligt självcentrerade egoister” eftersom blivande föräldrar är ledsna över att papporna inte får vara med på BB

Min oro har minskat i takt med barnets sparkar. Men nu sitter den tungt på bröstet igen. Själva förlossningen kan man inte planera. Bara hoppas att allt går bra, att barnet lever och inte skadas. Aldrig är väl döden så nära i moderna människors liv som då, gränsen är tunn som en fosterhinna. 

En undersköterska på Östra sjukhuset i Göteborg intervjuas i radion. Hon säger att 80- och 90-talister är ”otroligt självcentrerade egoister” eftersom blivande föräldrar är ledsna över att papporna inte får vara med på BB: ”De få dagarna de är där borde de klara.”

Nog klarar man att vara ensam på BB. Man får inte heller stanna särskilt länge – sex timmar för omföderskor, ett dygn för förstagångsmammor. Men även om man förstår att pandemin självklart måste prioriteras, är det en sorg att veta att pappan till ens barn går miste om den allra första tiden. 

Det gick nog bra förr också, när papporna väntade utanför med cigarr. Men vem vill tillbaka? 

Det är ju inte vi 80- och 90-talister som har låtit bygga familjerum i stället för vårdsalar. Det är inte vi som hittat på att fäder ska vara närvarande. ”Det som är bra delar man lika på” står det käckt på Försäkringskassans hemsida. Men i kris är det var och en för sig själv som gäller.

Att vänta barn i en pandemi är skrämmande. Allt man kan göra är att fästa sitt hopp vid att livet måste vidare. Varje barn som föds är en besvärjelse mot döden.