Linda Jerneck
Efter statsministeromröstningen i måndags var Jimmie Åkesson upprörd: ”Det är anmärkningsvärt att det är en kurdisk kommunist som avgör.”
Uttalandet orsakade ett ramaskri; på Twitter och i medier slogs det snabbt fast att det var ren rasism att Åkesson kom dragandes med den politiska vilden Amineh Kakabavehs etnicitet. Men om man lyssnar till hela resonemanget framstår uttalandet delvis i ett annat ljus:
”Man vinner alltså den här omröstningen med en rösts marginal och den bygger på att man har slutit någon slags uppgörelse om att man ska fördjupa relationen med det kurdiska kommunistpartiet PYD som har kopplingar till PKK”.
I den delen har Åkesson faktiskt en poäng, vilket vi har påtalat även på denna ledarsida. Det är fullkomligt absurt att Socialdemokraterna säkrade regeringsmakten genom att förhandla om utrikespolitiken med en politisk vilde. Uppgörelsen som partisekreterare Tobias Baudin presenterade för en vecka sedan måste granskas – även om en granskning skulle riskera att ge SD rätt i delar av sin kritik.
Magdalena Anderssons kohandlande är besvärande av två skäl: Dels för att svensk utrikespolitik måste vara genomtänkt, helst EU-förankrad och gynna Sveriges intressen – inte ett enskilt parti. Dels för att det är ett demokratiskt problem när politiska vildar, som endast representerar sig själva, får fälla avgörandet i tunga frågor.
Socialdemokraterna hävdar att uppgörelsen bara handlar om att S som parti ska fördjupa relationerna med kurdiska PYD, men självklart påverkas Sveriges linje av vad regeringspartiet gör. Dessutom står det uttryckligen i dokumentet att Sverige ska stödja återuppbyggnaden i det självstyrande Rojava.
Sverige – det är socialdemokratin?
Det är också oklart vad uppgörelsens luftiga skrivningar egentligen innebär. ”Att frihetskämpar som slagits eller sympatiserar med YPG /YPJ eller PYD klassas av vissa stats (sic!) aktörer som terrorister är oacceptabelt”, exempelvis. Är det ett fördömande av att Turkiet terrorstämplat PYD? Varför inte skriva det rakt ut?
Eller ska det också läsas som att regeringspartiet nu anser att det är ”oacceptabelt” att Migrationsverket inte beviljar medborgarskap till före detta peshmergasoldater, med hänvisning till att bland annat FN och Amnesty funnit att organisationerna begått systematiska övergrepp under kriget?
En sådan lagändring måste utredas grundligt – inte skissas fram på en servett fem minuter före talmansfikat. Att ge medborgarskap till personer som bidragit till krigsbrott och tortyr är inte självklart en bra idé, ens när Sverige stridit på samma sida. Vi ska inte urholka respekten för krigets lagar.
Sedan hon lämnade Vänsterpartiet 2019 kallar sig Amineh Kakabaveh för ”oberoende socialist”. Men eftersom hon inte blev personkryssad har hon ett svagt mandat – trots hennes berömvärda engagemang i hedersfrågor.
Från den första januari ska riksdagsledamöter som blir partilösa förlora sina utskottsplatser. Det är bra. Men det behövs fler åtgärder för att politiska vildar inte ska få utslagsröst i viktiga omröstningar. Kanske kan partierna hitta ett sätt genom kvittningssystemet?
Det blir ett demokratiskt problem när en ensam vilde kan köpslå med rikets utrikespolitik. Men det ska inte Amineh Kakabaveh lastas för – hon har bara gjort sitt jobb.
Ansvaret faller tungt på S.