Linda Jerneck
Det är nedslående att svaret på den gapiga och repressiva höger-om-högern är att också vänstern drar på sig stövlarna. På senare tid har två artiklar med samma ny-auktoritära tendens fångat min uppmärksamhet, och jag tror att de är tecken i tiden.
I en debattartikel i Sydsvenskan presenterar företrädare för SSU:s bostadsutskott ett förslag för att omedelbart lösa delar av bostadsbristen – genom att ”den befintliga bostadsytan omfördelas”. Det ska ske genom en skatt på ”överflödig bostadsyta” som ska tvinga kulakerna, förlåt husägarna, att hyra ut ”gästkammare i centralt belägna lyxvillor”.
Man undrar hur den skatten ska se ut. Hur drakonisk måste en fastighetsskatt vara, för att krösusar som kan ge 25 miljoner för en villa ska behöva ta in en inneboende för att klara månadskostnaden? Eller ska skatten bara betalas av den som inte har någon inneboende? Räcker det i så fall att låta en au pair bo i källaren för att slippa?
(Att SSU indirekt driver på för ett samhälle där rika återigen har tjänstefolk boende i pigkammaren är lite oväntat.)
Ett ungdomsförbund som haft lite otur i tankeverksamheten, är det något att bry sig om? Ja, man ska ta ungdomsförbund på allvar, för där får kommande generationer av makthavare sin ideologiska skolning. SSU är dessutom en maktbas inom S, därifrån handplockas unga till första jobbet i regeringskansliet, som ibland är en ministerpost.
Ännu mer långtgående är kulturskribenten Elina Pahnke i Aftonbladet. I en artikel om surrogatmödraskap frågar hon ”hur vi bäst organiserar våra relationer för att gynna kollektivets intressen”. Hennes svar är att ”våga formulera barn som en gemensam resurs bland andra”.
Att förvägras en privat sfär bryter ner människor, gör dem möjliga att kontrollera och hjärnskrubba rena från farlig individualism.
SSU:arna vill in och kontrollmäta våra hem, och bestämma vem som får bo ensam och vem som måste dela badrum med en främling. Pahnke vill lösa upp både kapitalismen och familjen. Barn ska inte uppfostras av föräldrarna, utan av kollektivet.
Både barn och fina bostäder är sådant som de flesta gärna vill ha. Men synen att det därmed är en resurs som det är statens sak att fördela i befolkningen är absurd. Ändå har det prövats.
I Xinjiang tvingas uigurer att ta in statsanställda han-kineser som inneboende – för att garantera att de inte utövar sin tro eller kultur inom hemmets fyra väggar. Den som misstänks vara religiös – exempelvis för att han slutar röka – skickas raskt till omskolningsläger, och barnen hamnar på han-kinesiska barnhem.
Förstår inte SSU:arna och Pahnke vad det är för tankar de leker med?
Att förvägras en privat sfär bryter ner människor, gör dem möjliga att kontrollera och hjärnskrubba rena från farlig individualism. Om man samtidigt riskerar att förlora relationen till sina barn blir man foglig.
I en artikel om kulturvänstern skriver Göran Greider att ”människor är långt mer avancerade än de kapitalistiska samhällen de stängts in i”.
Men människor är också långt mer avancerade än de politiska utopier som den nygamla vänstern vill ha dem som statister i.
En genommaterialistisk syn på samhället missar det viktiga med att vara människa. Allt har inte ett pris – och om det hade det, vore det inte samma för alla eftersom vi värderar saker olika.
Ingenting hindrar dem som vill från att starta kollektiv, dela på matlagningen och lägga barnen i en gemensam pott.
Men tvinga inte oss andra att leva i ert storkokshelvete.