Linda Jerneck

Därför ger jag min bebis salt i maten

Att mata ett litet barn kan vara en kamp, särskilt om maten är smaklös. (Barnet på bilden har inget med artikeln att göra, det är en genrebild).
Foto: Colourbox

Myndigheterna trumpetar ut dåligt underbyggda råd till nyblivna föräldrar som vore de budord. Gå inte på det!

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Att få barn är omvälvande, kanske den största livsförändringen du går igenom. Det innebär också ett window of opportunity för dem som vill påverka dina vanor. Det vet de stora affärskedjorna, som försöker identifiera vilka kunder som snart ska ha barn (tydligen är plötsliga inköp av oparfymerad bodylotion ett tecken på graviditet), och locka dem med riktad reklam. Och det vet också myndigheter som Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket, som vill få dig att bli en tallriksmodellerad mönstermedborgare.

Det vore en sak om det tydligt framgick att det var folkhälsan som var rådförfattarnas primära fokus, och inte omsorgen om din bräckliga lilla bebis. Att bli förälder är ju också att förvandlas till en riskminimerande räddhare. Plötsligt blir helt normala föremål i hemmet till dödsfällor. (Eluttag i kryphöjd! Möbler kan välta! Ett gammalt vingummi under soffan är en kvävningsrisk!) 

Livsmedelsverkets råd, som man får med sig i pamfletter från BVC, uppfattas som order. TILLSE ATT BARNET ÄTER SALTFRI KOST UNDER FÖRSTA ÅRET. 

Det måste vara viktigt tänker man. Salt måste vara farligt. Man hör rykten om folk som lagat egen mat till sina barn – som blivit saltförgiftade och nästan dött! Och så står man där och följer BVC-broschyrens recept på helt smaklösa blomkålspuréer. ”Var inte rädd för att krydda maten med örter som dill, persilja, koriander”, skriver Livsmedelsverket käckt.

Men hur oförskräckt man än strösslar persilja och dill över osaltade puréer och färdiga barnmatsburkar kan jag tyvärr berätta att risken är stor att ungen vägrar. Barn har nämligen också smaklökar. Dill är ingen ersättning för salt. 

Så efter ett tag börjar man kanske undra – står folk så här och lagar osaltad specialkost till sina barn världen över? Nej. Är då svenska barnnjurar särskilt känsliga? 

Läser man på inser man snart att ja, nyfödda barns njurar är känsliga för salt. Under de första veckorna. Sedan vänjer de sig successivt (se exempelvis Chrapkowska/Wold). Och under den perioden är det ju ändå bröstmjölk eller ersättning som gäller, inte att skedmata med puré.

Finns det några belägg för att barn som inte ätit salt under första året ratar pommes frites när de vuxit upp? Nej, det gör det inte.

Det är alltså inte för att det är fara å färde med bebisen som det saltfria kost-påbudet trumpetas ut. Nej, det är för att myndigheterna anser att svenskarna äter för mycket salt, och har en teori om att saltfri kost i barndomen ska få oss att äta mindre salt senare. För att inte utveckla högt blodtryck i vuxen ålder. 

Finns det några belägg för att barn som inte ätit salt under första året ratar pommes frites när de vuxit upp? Nej, det gör det inte. Ändå stressar myndigheterna upp föräldrar.

Mot stressförhöjt blodtryck rekommenderar 1177 för övrigt mindfulness, som exempelvis att andaktsfullt äta ett russin. Har du inget russin kan du ju ta en sked av barnets saltfria torskpuré, tänker jag: 

Lukta på den. 

Smaka på den. 

Låt den långsamt växa i munnen.

Nej. Att kanske eventuellt främja folkhälsan i framtiden är mindre viktigt än att främja familjelivet nu. Att hela familjen kan äta samma mat är inte bara mysigt, det underlättar logistiken. Om den lilla dessutom tycker om maten – som smakar något – behöver inte middagen bli ett krig. 

Se där: en blodtryckssänkare. 

Att bryta mot illa underbyggda råd är bra för folkhälsan!