Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Linda Jerneck

Bekämpa hoten, men tysta inte genuskritiken

Göteborgs Universitet har av säkerhetsskäl tagit bort skylten som visar var Nationella sekretariatet för genusforskning ligger.Foto: CSABA BENE PERLENBERG
Kvinnomärke.Foto: Colourbox / Colourbox

Vi måste skilja på hat, hot och kritik. Det gäller även för genusvetare.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Genusforskare utsätts för grova hot, och tystnar. Många vill inte ställa upp på att intervjuas med namn och bild av rädsla för att hotas, rapporterade SVT i söndags.

En särskilt allvarlig incident inträffade i december 2018. Personal vid det Nationella sekretariatet för genusforskning möttes på morgonen av vad som såg ut att vara en bomb i entrén. Det visade sig senare vara en attrapp, men Göteborgs universitet har av säkerhetsskäl tagit bort skylten som visar var sekretariatet ligger. 

Hoten kan leda till att fler ”väljer bort att forska i ämnet eller inte vågar uttala sig offentligt”, menar Jörgen Svensson, säkerhetschef vid Göteborgs universitet.

Det är farligt om forskare skräms till tystnad i Sverige. Är det någonstans som man måste vara fri att tänka nytt, egensinnigt och kontroversiellt är det på universiteten. Att granska och bemöta varandras argument är ju själva grunden i det akademiska arbetet. Intellektuella brottningsmatcher för vetandet framåt. 

Genusvetenskapen kritiseras ofta

I debatten om genusvetenskap verkar det dock som att hat, hot och kritik då och då blandas ihop. I reportaget intervjuades etnologen Jenny Gunnarsson Payne, som menar att genusvetenskapen blivit mer utsatt under senare år: ”Vi ser att kritiken är mycket mer generaliserande och hätskare”. Hon tillade att ”det faktiskt bedrivits en aktiv kampanj, bland annat från konservativa grupper, mot genusvetenskapen.”

Kritik mot forskning, även om den är hätsk, är dock något helt annat än bombhot. Det kan vara bekvämt att klumpa ihop alla meningsmotståndare till deltagare i en illasinnad ”kampanj”. Genom att peka på hatet man utsätts för kan man slippa bemöta legitima invändningar – exempelvis andra akademikers kritik mot jämställdhetsintegrering av universiteten.

Det Nationella sekretariatet för genusforskning ska genomföra en enkätstudie under året, för att undersöka hur vanligt det är med hatyttringar mot forskare och universitetslärare. Inte hot alltså, utan hat. 

”Förminskande kommentarer vanligt”

Filosofen David Brax leder projektet. På hemsidan uttalar han sig om att inte bara mordhot är allvarliga: ”Vanligare typ av hatyttringar är exempelvis förminskande kommentarer. De är lätta att bagatellisera, men de höjer tröskeln för att delta i det offentliga samtalet”.

Så kan det förstås vara. Men att framställa hat och hot som en enhet är kontraproduktivt. Otrevligheter är betydligt vanligare än hot, men sammanblandningen får det att se ut som att hot är vardagsmat. Ett fåtal skräniga troll tillmäts betydligt större inflytande och vikt än vad de förtjänar – bakom en hel drös anonyma konton kan det sitta en ensam person. 

Jag har själv fått frågor från unga kvinnor som tvekar inför att engagera sig politiskt för att de tror att de kommer att få våldtäktshot så fort de skriver en debattartikel. Sådant händer - och det är för djävligt och ska anmälas – men för de flesta är det ovanligt. Varför bidra till en snedvriden verklighetsbild som i onödan skrämmer kvinnor, eller forskare, till tystnad?

Kritik ska man välkomna. Hat gör man faktiskt bäst i att ignorera. Hot däremot måste både arbetsgivaren och polisen agera kraftfullt mot. Det gäller både för forskare och för journalister. 

Så kritisera gärna min krönika. Men uppför er.