Linda Jerneck
Tvådagarsmötet på lyxhotellet Sheraton i Stockholm i januari i år är en skandal av historiska mått. Anna Lindstedt, den dåvarande svenska ambassadören i Peking, ska enligt vittnen ha försökt hjälpa kinesiska affärsmän med kopplingar till diktaturen att få tyst på dottern till svenske Gui Minhai, som sitter fängslad i Kina.
Nu åtalas Lindstedt för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt. Det är första gången i modern tid som någon åtalas för detta brott, som i fredstid kan ge två års fängelse.
Hur kunde det hända?
Även Kanada sparkade sin Kina-ambassadör
Kina har under senare år bedrivit en allt mer aggressiv utrikespolitik. En del i strategin kallas för ”elite capture”, det vill säga att inflytelserika personer inom politik, diplomati och näringsliv uppvaktas och i vissa fall även erbjuds välavlönade styrelseuppdrag. När relationen har etablerats kan den användas för att utverka politiska tjänster, och gentjänster.
Journalisten Jojje Olsson har tidigare beskrivit i Expressen hur Kina allt oftare använder sig av utländska medborgare i påverkansoperationer. Ett exempel är Kanadas Kinaambassadör John McCallum, som fick sparken i början av året, efter att han uttalat sig mot att teknikföretaget Huaweis finanschef skulle utlämnas till USA. Det visade sig att McCallum tidigare hade låtit sig bjudas på resor till Kina till ett värde av omkring 700 000 kronor. Det är också värt att notera att en tidigare svensk ambassadör till Peking har värvats till en senior rådgivarroll av Huawei.
Där EU använder mjuk makt genom att locka länder med frihandelsavtal, väljer Kina ofta att hota med sin ekonomiska makt. Så sent som i förra veckan sa den kinesiska ambassadören till Sverige, Gui Congyou, att ”motåtgärder” väntar efter att kulturministern Amanda Lind, MP, deltagit i utdelningen av ett pris till Gui Minhai. Eftersom omkring 60 000 svenska jobb är beroende av Kina, är det många som har intresse av att hålla draken på gott humör.
Hotet: Skulle ”straffa Sverige”
När dottern Angela Gui skrev om det märkliga, spritindränkta mötet är en passage särskilt upprörande: Anna Lindstedt ska ha bett Gui att gå med på att inte prata med medier om faderns fall, eftersom hennes aktivism annars kunde leda till att Kina skulle ”straffa Sverige”.
Men erfarenheterna från Norge och Tjeckien – två länder som på olika sätt misshagat det kinesiska kommunistpartiet – visar att det är farligt att böja sig för påtryckningar. Norge svajade, förnedrades, och tvingades skicka sin utrikesminister för att läsa upp en ursäkt. Tjeckien vägrade att spela med i Kinas spel – och vann.
”Enda sättet att bemöta Kinas påverkansoperationer är genom att göra tydligt vilket beteende man inte accepterar, och att se till att ens allierade backar upp en.” Det var lärdomen när Fergus Hanson, chef vid Australian Strategic Policy Institute, talade vid ett lunchseminarium i Stockholm i november.
Fasthet och enad front – det vill säga motsatsen till hemliga hotellmöten med kinesiska bulvaner.
Oavsett om ambassadör Lindstedt fälls eller frias kan historien inte bara avskrivas som ett ruttet äpple i UD:s fruktkorg. Att en ambassadör kan låta sig utnyttjas på detta sätt visar på brister i kontroll och ledning inom dåvarande utrikesminister Margot Wallströms departement.
Det är tveksamt om det räcker att ambassadören i Peking är utbytt. Sverige behöver en ny, och betydligt fastare, Kinapolitik.