Linda Jerneck

113 barnvåldtäkter måste ge längre straff

Väntad dom. Lycksele tingsrätt fällde en man för 113 våldtäkter mot en flicka, som var 11 år när övergreppen började. Mängdrabatt gör att straffet inte blir längre än 10 år.
Foto: PATRICK TRÄGÅRDH

Åratal av våldtäkter – mot en flicka som var elva år när det började – gav inte mer än 10 års fängelse. Det är stötande att mängdrabatt gör de sista våldtäkterna gratis.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

En familjehemspappa har dömts för 95 våldtäkter, varav 18 grova, mot en flicka som bara var elva år när övergreppen påbörjades. Hon var så liten att hon ännu inte hade fått mens, skriver Lycksele tingsrätt i domen. På grund av de försvårande omständigheterna dömdes mannen till tio års fängelse. Med två-tredjedelsfrigivning kommer han bara att sitta inne i sex och ett halvt år. 

80 månaders fängelse för 113 barnvåldtäkter. Det motsvarar tre veckor bakom lås och bom per våldtäkt. För en våldtäkt av ”normalgraden” är minimistraffet två års fängelse – men begår man flera får man rabatt, och begår man riktigt många slår man i strafftaket så att de sista blir gratis!

Mängdrabatten för brott finns till för att straffet ska vara ”rimligt och proportionerligt som reaktion på den samlade brottsligheten”. Det stämmer för exempelvis inbrott och stölder. Men för sexualbrott och våldsbrott blir resultatet ofta rent stötande.

Det finns en poäng med att en våldtäkt inte ska ge samma straff som ett mord. Inte minst eftersom gärningsmän annars skulle ha incitament att döda sina offer efter våldtäkten, om det minskar risken för upptäckt. 

För att få straffet tidbestämt borde det ställas krav på att man genomgått behandlingsprogram och accepterar kemisk kastrering

Men att samhället ser mord som det allvarligaste brottet håller inte som argument emot att även serievåldtäktsmän bör kunna dömas till livstid. Upprepad, grov brottslighet som skadar andra personer, alltså vålds- och sexualbrott, måste kunna anses värre än ett enstaka våldsdåd. 

Det är minst lika illa att, som Nytorgsmannen eller Rinkebypedofilen, manipulera, droga och utsätta en lång rad offer för våldtäkter – som att ha ihjäl någon. 

Frågan om mängdrabatten utreddes år 2008. Då kom man fram till att problemet med att de som begår upprepade brott i stort sett blir ”straffimmuna”, skulle mötas genom att ”så långt det är möjligt åstadkomma snabb lagföring”. Alla håller nog med om att det vore bra, men det är mer än lovligt naivt att tro att det skulle ske när det gäller exempelvis sexualbrott och våld i nära relationer.

Det finns goda skäl för att preskriptionstiden slopades för sexualbrott mot barn. Det är vanligt att offren inte vågar berätta förrän i vuxen ålder. ”Snabb lagföring” är sällan ett alternativ för brott som bara ett underårigt offer och en vuxen gärningsman vet om har skett.

Nu ska mängdrabatten utredas igen. Det mest sannolika är det bara leder till justeringar på marginalen. Det tycks vara en utbredd uppfattning i juristkåren att det vore absurt att faktiskt straffas för varje brott man har begått. 

Ska en man som har våldtagit ett barn mer än hundra gånger alltså dömas till 200 års fängelse, blir invändningen. Ska hans knotor vila i ovigd jord på en fängelsekyrkogård tills straffet mätts ut? 

Nej, livstid räcker gott. För att få straffet tidbestämt borde det ställas krav på att man genomgått behandlingsprogram och accepterar kemisk kastrering.

Att låsa in pedofiler och serievåldtäktsmän länge är inte bara en fråga om upprättelse för offren. Det har också fördelen att den som sitter inne inte kan begå nya övergrepp mot andra.