Fredrik Malm är riksdagsledamot (L) och har skrivit boken ”Naftasyndikat” som handlar om Stalins svenska oljebolag – och om den egna släktens kommunistiska förflutna.
– Min mamma berättade för mig att min morfar och min morfars far, Kjell Kruse och Einar Kruse, var kommunister. För tio år sedan gick jag till Säkerhetspolisens arkiv i Täby. Då öppnades en ny värld för mig. Jag förstod att min morfars far hade varit djupt involverad i kommunismens underjordiska apparat i Sverige under 30-40 års tid. Det var en chockartad upplevelse.
■ I Säpos akt om din morfars pappa står det: ”Vid penningbrist i kommunistpartiet tillhandahåller Kruse pengar, som komma från Moskva med kurirer”. Hur gick det till?
– Sovjetunionen ville stödja kommunistpartier i andra länder. Men eftersom västmakterna kontrollerade postgång och telegrafering var det bästa sättet för Sovjetunionen att kommunicera med sina egna spioner och ge stöd till kommunistpartier att helt enkelt frakta pengar, dokument och falska pass med kurirer. Det var människor som reste fram och tillbaka över gränserna och smugglade det här i sina kläder och väskor.
– Min morfars far var väldigt viktig för det svenska kommunistpartiet därför att han var en del av den infrastrukturen. Han smugglade inte själv pengar, men han koordinerade en hel del av den verksamheten i Sverige.
■ Einar Kruse startade också Naftasyndikat 1928. Hur såg kopplingarna mellan oljebolaget och Moskva ut?
– Efter att Lenin genomfört sin statskupp blev Sovjetunionen utsatt för en blockad. Man kunde knappt exportera någon olja. När blockaden bröts i början på 1920-talet var Sovjetunionen i skriande behov av pengar. Man hade en enorm oljeindustri som bröderna Nobel hade byggt upp i Baku, och började bygga bensinmackar i Västeuropa för att sälja sin olja.
– I Sverige blev det Naftasyndikat, som min morfars far Einar Kruse startade. Företaget hade hundratals bensinmackar i Sverige, från Skåne upp till Kiruna i norr. Dels handlade det om att kunna sälja bensin och tjäna pengar för Sovjetunionen. Dels om att oljeföretaget kunde användas för andra saker, som spionage och att hjälpa det svenska kommunistpartiet.
■ Var Naftasyndikat en frontorganisation för sovjetisk underrättelsetjänst?
– Företaget var på papperet ett svenskt företag med svensk styrelse, men eftersom i stort sett hela investeringskapitalet kom från Moskva var det ju Moskva som bestämde. Minst 34 personer från Sovjetunionen fick jobb på Naftasyndikat. Många av dem hade till uppgift att inspektera verksamheten – så de kunde åka runt vart de ville i sken av att jobba för ett företag som behövde ta reda på hur geografin såg ut för att exempelvis bygga lager, eller titta på svenska hamnar. De här ryska utsända fanns som regionala chefer och kontrollanter både på platser där Sverige hade regementen och militärövningar, och på många platser där det pågick våldsamma upplopp och strejker under depressionsåren.
– Jag tror man kan dra en del lärdomar från hur sådana här mindre konstruktiva länder opererade i Sverige tidigare. Sovjetunionen finns inte kvar. Men Ryssland har inte blivit särskilt mycket bättre för det.
■ När jag läste boken slogs jag av hur Stockholm under 1920-talet fungerade som en ekonomisk livlina för Lenins regim. Tycker du att Sverige har gjort upp med den delen av vår historia?
– Nej, det har vi inte gjort av det enkla skälet att nästan ingen känner till den.
– Sverige var väldigt betydelsefullt för bolsjevikerna de första åren dels därför att Sverige var neutralt i första världskriget och kunde handla med Ryssland. Men framför allt blev Stockholm ett nav för att Ryssland efter oktoberkuppen skulle få tillgång till hårdvaluta. Man plundrade guldförråden och tog ädelstenar och silver från kyrkorna. Sedan skeppade man ut det via Tallinn till Stockholm där man smälte ner guldet och gjorde nya guldtackor av det – stämplade ”Made in Sweden”. Intäkterna från försäljningen av guldet fördes sedan in i Ryssland igen med hjälp av kurirer.
– I praktiken var det en av världshistoriens största hälerioperationer: Man plundrade den ryska befolkningen och kyrkorna och guldreserven. Lenin behövde verkligen hårdvaluta för att betala löner och köpa vapen under ryska inbördeskriget. Stockholm var oerhört betydelsefullt för den verksamheten.