Länge var det mest advokaterna som syntes i den kriminalpolitiska debatten. Namnkunniga brottmålsadvokater och Advokatsamfundets generalsekreterare framträdde i tv och tidningar för att varna för olika politiska förslag, som påstods hota rättssäkerheten.
Under året som gått har den bilden ändrats i grunden. Det började egentligen redan i oktober i fjol med att åklagaren Lisa dos Santos anklagade vissa brottmålsadvokater för att ägna sig åt gangsterromantik, såsom att marknadsföra sig till ljudet av skottlossningar.
Sedan dess har ett flertal åklagare gett sig in i debatten på Twitter och olika debattsidor. En av de mest synliga och vassaste debattörerna är Paulina Brandberg, åklagare vid Riksenheten för internationell och organiserad brottslighet.
Hon har bland annat krävt att den så kallade omedelbarhetsprincipen från 1940-talet ska avskaffas så att mer vikt läggs vid tidiga polisförhör med misstänka, brottsoffer och vittnen. Det ska inte vara lika lätt som i dag att tiga sig igenom hela förundersökningen och sedan presentera en tillrättalagd berättelse under rättegången.
■ Vad fick dig att ta steget ut i debatten?
– Frustration skulle jag säga. Vi har inte de verktyg som vi skulle behöva för att komma åt gängbrottsligheten, och det är otroligt frustrerande. Lagstiftningen har inte hängt med. Vi har både haft en teknisk utveckling och en brottsutveckling de senaste åren som ställer nya krav samtidigt som viktig lagstiftning är från tiden innan internet. Så kan vi inte ha det om vi ska komma till rätta med brottsligheten.
Skiftet i tonläget är påfallande. Så sent som i maj 2017 tog den dåvarande Riksåklagaren fram nya riktlinjer som gjorde det svårare att frihetsberöva unga. Initiativet motiverades med hänvisning till FN:s barnkonvention. Det säger rätt mycket om det debattklimat som rådde när inte ens Åklagarmyndigheten orkade stå upp för det brottsbekämpande perspektivet.
Paulina Brandberg tror att många åklagare har varit rädda för att deras objektivitet ska ifrågasättas om de deltar i debatten. Men effekten av åklagarnas frånvaro har blivit att det har saknats en motpol till det ensidiga fokuset på rättssäkerhet för de misstänka.
– Advokaterna har varit den enda rösten som har hörts. Från advokathåll finns det en närmast ryggradsmässig reflex att slå ner på alla politiska förslag och det tror jag har hämmat debatten väldigt mycket. Det gör att vi nu är i en situation där lagstiftningen ligger väldigt långt efter. När vi åklagare ger oss in i debatten skriker vi om ganska många åtgärder som vi känner att vi behöver. Då sparkas det givetvis bakut från advokathåll, som tycker att vi är blodtörstiga.
Det som sticker ut är att domarna i debatten inte sällan tar parti med advokaterna.
Det finns intressanta paralleller mellan migrationspolitiken och kriminalpolitiken. Under lång tid fanns det bara plats för ett legitimt perspektiv i offentligheten – nämligen att värna principerna, det vill säga asylrätten respektive rättssäkerheten. Hur verkligheten såg ut var av underordnad betydelse.
Men så kom vi till en punkt där det inte längre gick att blunda för denna verklighet. Migrationskrisen hösten 2015 fick tabut mot att tala om volymer och en övre gräns att rämna. Kanske ser vi nu hur den dramatiska våldsutvecklingen sedan några år tillbaka på motsvarande sätt ger plats för nya perspektiv i debatten om lag och ordning.
– Jag kan känna att vi i Sverige har blivit för enkelspåriga när vi bara fokuserar på att inga oskyldiga ska dömas. Vi har blivit så uppfyllda av det att vi inte lyckas ha ett rättssystem där de som begår brott döms. Det är en väldigt farlig utveckling. Det finns områden i Sverige där det inte finns någon som helst rättstrygghet. Människor litar inte på att staten kan skydda dem. Ingen vågar prata med polisen och folk börjar ta lagen i egna händer.
Paulina Brandberg utvecklar sitt resonemang:
– Jag såg på Twitter en domare som skrev att varje ogillat åtal är en påminnelse om att rättssystemet fungerar, och då tycker jag att man har tappat vad rättssystemet går ut på. Om det bara går ut på att ingen oskyldig ska bli dömd då kan vi ju lägga ner hela rättsväsendet. Utmaningen ligger ju i att ha ett fungerande rättssystem där de som begår brott faktiskt döms, men att det sker på ett rättssäkert sätt.
I debatten om lag och ordning finns det olika läger. Poliser och åklagare håller ofta med varandra på exempelvis Twitter, vilket är väntat med tanke på att båda företräder brottskämpande myndigheter. Lika förväntat är att advokaterna står på motsatt barrikad. Det som sticker ut är att domarna i debatten inte sällan tar parti med advokaterna. Även Brandberg har noterat detta mönster:
- Det kan vara någon form av rädsla att om man håller med åklagarna för mycket så framstår man inte som opartisk. Det kanske också spelar in att en hel del domare är konservativt lagda och känner sig trygga med att göra som man alltid har gjort.
Många åklagare och poliser tycker att detta domarperspektiv även märks i rättssalen. Man uppfattar att beviskraven har höjts märkbart under senare år. Trots att den tekniska utvecklingen har tagit stora språng tycks det allt svårare att få fällande domar i domstol.
– Det har nästan blivit något fint i att om man ogillar ett åtal så har man gjort en rättvis prövning. Men man gör det för lätt för sig om man har det som enda fokus. Det känns som att utvecklingen har gått i den riktningen och det kan nog ligga bakom att jag och många kolleger med mig uppfattar att det blir svårare och svårare att få personer dömda för brott. Det är framför allt i mål där man inte har ett avgörande bevis, utan där man har en samlad bevisbild med framför allt teknisk bevisning - lite krutstänk där, lite DNA där och fotspår här. Där har det blivit otroligt mycket svårare att få till en fällande dom.
Samtidigt som åklagarna har tagit plats i debatten har advokaternas forna hjältegloria hamnat på sned under det gångna året. En rad fall av oetiska metoder har uppdagats. Paulina Brandberg betonar att de allra flesta advokater är professionella och gör ett bra jobb. Hon vill verkligen inte ha något ”inbördeskrig” mellan åklagarna och advokaterna i debatten.
– Men det som har kommit fram kring vissa advokater har varit otroligt allvarligt. Det är bra att detta kommer till ytan så att det kan ske en utstädning av de som inte hör hemma. Samtidigt är detta sådant som det går rykten om inom vårt skrå. Jag kan inte säga att jag är förvånad.
Vi måste stoppa rekryteringen till gängen och de rekryterar väldigt unga personer.
Nyligen publicerades en lista över de 20 advokater som fått högst ersättning under det senaste året. Samtliga på listan var män. Samtidigt har åklagaryrket blivit alltmer kvinnodominerat. Kan det finnas en könsaspekt bakom advokaternas mer självklara och bredbenta närvaro i offentligheten? Paulina Brandberg tycker att frågeställningen är intressant.
– Framför allt under de senaste åren har det rekryterats mycket fler kvinnor än män. Vi är möjligtvis sämre på att ta plats i debatten och att göra vår röst hörd. Men nu har vi fått en Riksåklagare som själv tar plats i debatten och skriver debattartiklar. Jag tror att det kan ha inspirerat flera av oss andra att våga ta mer plats.
Vad är det då för frågor som åklagarna vill lyfta i debatten? Vid sidan av behovet att få fler fällande domar lyfter Paulina Brandberg den oroande trenden att gängbrottsligheten kryper allt längre ner i åldrarna:
- Vi måste stoppa rekryteringen till gängen och de rekryterar väldigt unga personer. Det gör mig bekymrad när det kommer väldigt mycket lagförslag som går ut på att det ska bli svårare att frihetsberöva unga personer. Det bygger på naivitet. Det bygger på en föreställning om att ungdomar begår busbrott. Men vi har ungdomar som rekryteras av gäng för att springa med stora mängder narkotika och vapen och delta i skjutningar. De blir väldigt attraktiva att rekrytera om vi har en väldigt mild lagstiftning mot ungdomar. Det är inte till ungdomarnas bästa. Det är bättre att de tas om hand av rättsväsendet och får påföljder så att de inte blir lika lättrekryterade av nätverken.
Fotnot: Samtalet har redigerats och en del citat har kortats.