Lisa Bjurwald är författare till den nyutkomna boken ”BB-krisen – sveket vid livets början”. Hon menar att förlossningsvården är drabbad av ett systemfel.
￭ Vad beror det på?
– Det första är att kvinnovården överlag är eftersatt. Ett klassiskt exempel är att kvinnor i snitt får vänta elva minuter längre än män på akuten. Det är inte bara kvinnor som föder barn, det är också i princip enbart kvinnor som förlöser dem. Det blir en dubbel lågstatusstämpel. Men det finns också en vårdplatsbrist överlag i Sverige. Så det är många faktorer som samverkar.
– Det gör ju inte sådant som platsbrist, osäkerhet, runtfraktande och bristningar bättre att vi lägger ner förlossningskliniker. Det är så jäkla fräckt, rent ut sagt, mot landets kvinnor att göra så.
￭ I boken berättar flera kvinnor om svåra förlossningsskador, och de beskriver att vården mörkar riskerna med vaginala förlossningar. Finns det en konspiration?
– Förlossningsvården är det sista kvarvarande vårdområdet som fortfarande har en nästan medeltida syn på kvinnan. Gravida och nyförlösta kvinnor anses särskilt sköra, och därför ska de inte ha samma rätt till information som andra vuxna medborgare.
– De kvinnor jag intervjuar de säger att det hade varit bättre att veta. En stor del av deras trauma kommer från att ha fått en bild av att ingenting någonsin går fel, att det är bara mediernas skräckrubriker. Och sedan hände något, de fick en bristning som inte ens syns i statistiken. Det är rena DDR-fasoner från vården faktiskt.
￭ DDR-fasoner?
- Att man har blivit runtfraktad till sex-sju kliniker och gjort halva förlossningen i baksätet på en taxi kommer inte med i journalen. Det kommer att stå att den kvinnan har en 10 av 10 perfekt förlossning. Så kan vården fortsätta med sin otroligt överpositiva propaganda.
￭ När jag läste boken så kändes det som att åka tidsmaskin. Det är flera saker som man häpnar över, exempelvis kvaddlar, alltså att man ger kvinnor en smärtsam injektion av steriliserat vatten för att flytta smärtfokus. Hur kan sånt fortfarande finnas?
– Det är precis som att slå någon med en klubba i huvudet samtidigt som man rycker ut tanden med hjälp av en oxe. Förlossningsvården är ett eftersatt område attitydmässigt, men attityderna handlar inte bara om bemötande utan också om metod. Det är det som är så otäckt – om det bara handlade om dåligt bemötande så skulle man kanske kunna hantera det. Men inställningen att kvinnor ska lida påverkar till och med det medicinska.
￭ Är det hos barnmorskorna som det naturliga idealet lever kvar?
– Barnmorskorna har väldigt stora befogenheter och deras dominans går ibland över styr. Man talar om att det medicinska är manligt dominerat och därmed inte önskvärt i deras förlossningssalar. Därför har det blivit jättemärkliga, antivetenskapliga perspektiv på sådant som smärtlindring.
– När jag intervjuar läkare säger de att det finns absolut ingen anledning att avstå smärtlindring. Tvärt om. Det finns en lång lista på bevisade medicinska fördelar. Det skrämmer mig att vi i ett i-land som Sverige har ett vårdområde där vetenskapen ställs vid sidan av.
￭ Det har debatterats mycket huruvida barnmorskor ska kunna välja bort aborter, men det pratas inte om att barnmorskor väljer bort förlossningar. Tio procent av barnmorskorna har helt bytt yrke, och de flesta vill hellre jobba på mödravårdscentraler än förlossningsavdelningar. Vad borde göras åt det?
– Barnmorskor vill ofta inte jobba i förlossningsvården, som den ser ut i dag. Deras bild av vad det innebär att förlösa och vårda en kvinna och hennes nyfödda barn skiljer sig diametralt från vad de möter i verkligheten. De berättar att de inte hinner kontrollera en kvinna som haft blödningar. Ibland är det ren tur att de har lyft på täcket och sett att ”här ligger flera liter blod”.
– Det går så långt att man riskerar nyförlösta och nyfödda patienters säkerhet och liv. Bättre arbetsvillkor är nyckeln för att lösa BB-krisen.
￭ Har du något råd till läsare som väntar barn?
– Gå inte på att ni är så sköra och fragila varelser och att medierna sprider skräckpropaganda. Det bästa du kan göra är att informera dig, så att du är förberedd. Då vet du också, till skillnad från mina intervjuade, vad du ska göra om det inte går bra. Hur du anmäler och hur du faktiskt står upp för dina rättigheter som kvinna. Det är jätteviktigt.
Fotnot: Hela intervjun kan ses i tv-spelaren ovan.