Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ledare: Underlätta möjlighet att adoptera

Det är minst lika viktigt att ge de omhändertagna barnen en familj som att ge de biologiska föräldrarna en chans att ta hand om sina barn. Foto: SHUTTERSTOCK

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Moderaten Ulf Kristersson, far till tre adopterade barn från Kina, har drivit frågan om inhemska adoptioner i många år. Nu är han socialförsäkringsminister och leder Moderaternas arbetsgrupp för barnrättspolitik. Ett av gruppens förslag är att underlätta adoptioner av barn till föräldrar som inte klarar av sitt ansvar.

I dag är det samhällets mål att en splittrad familj ska återförenas. Så ska det naturligtvis vara, föräldrar måste om möjligt få hjälp för att reda upp sina liv. Men ibland lyckas aldrig mamma eller pappa ta sig ur sitt missbruk eller vad det kan handla om för problem.

Som konsekvens får barnen tillbringa stora delar av sin barndom som fosterbarn - inte bara hos en familj, kanske, utan hos en rad olika fosterhemsfamiljer. Det säger sig självt att det inte är en bra barndom.

Undersökningar visar också att dessa barn klarar sig sämre än andra, självmord är vanligare, liksom missbruk, kriminalitet och socialbidragstagande.

Enligt Ulf Kristersson har adoptioner av fosterbarn "försvunnit ur socialtjänstens tankevärld". Därför vill han att socialtjänstlagen skrivs om så att adoption "tidigt" måste prövas som alternativ.

 

Kristersson har alldeles rätt i att föräldrars rätt till sina barn inte alltid kan gå före barnets rätt till en familj. Men det går inte att trolla bort de biologiska föräldrarna. De måste naturligtvis få tid på sig att reda ut sina liv; inte bara för sin egen skull, utan för sina barns. Men om de inte lyckas inom, säg, ett par år, är det rimligt att inleda ett adoptionsförfarande.

Dock, vad händer om de biologiska föräldrarna efter ytterligare några år kommer på rätt köl - ska de aldrig någonsin få träffa sina barn?

Kanske kan man tänka sig en variant där de biologiska föräldrarna kan kvalificera sig för någon form av umgängesrätt med barnen? Om barnet mår bra av det och adoptionsföräldrarna är samarbetsvilliga, skulle det kunna fungera utmärkt. Å andra sidan, om adoptionsföräldrarna är emot arrangemanget och barnet hamnar i en lojalitetskonflikt mellan sina "gamla" och "nya" föräldrar, har man skapat nya problem. "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt", som Leo Tolstoj skrev.

I dag finns det omkring 250 barn under fem år som har varit fosterhemsplacerade i mer än tre år. Det är naturligtvis inte bra; att leva i ständig ovisshet är nedbrytande för alla, inte minst för små barn. Vad som är bäst för sådana små existenser måste bli föremål för en utredning och adoptionsalternativet borde tröskas igenom noga.