I torsdags twittrade USA:s legendariska, nu 84-åriga sexterapeut, Dr Ruth Westheimer: "Kongressledamöter som inte kan kompromissa är nog inga bra älskare. Sex kräver att man ger och tar."
Skälet till denna originella julbetraktelse är det absurda, men för världsekonomin mycket reella, drama som utspelar sig i Washington just nu.
Före årsskiftet måste republikaner och demokrater komma överens om hur budgeten ska balanseras. Om detta misslyckas träder ett automatiskt skeende in, kallat "fiscal cliff". Det innebär att budgeten så att säga balanserar sig själv genom skattehöjningar och offentliga nedskärningar. Bland annat försvinner George W Bushs skatterabatt för de rikaste, men även vanligt folk får se sin ekonomi drabbas av högre skatter och lägre ersättningar. För två miljoner arbetslösa fryser utbetalningar inne omedelbart.
USA behöver förvisso både höja skatter och skära ner för att få bukt med sin kroniskt underbalanserade ekonomi. Men dessa "blinda" drakoniska åtgärder, i ett läge då USA försöker återhämta sig efter kraschen 2008, hotar att knuffa landet ner i recession. Enligt kongressens budgetavdelning kan arbetslösheten komma att öka med nio procent under 2013.
Och eftersom USA är en global tillväxtmotor, hotas hela världsekonomin av en amerikansk tvärnit.
Det finns fortfarande tid för kongressen och Vita huset att nå en kompromiss. Om så inte sker, kommer de flesta - av goda skäl - att skylla på republikanerna, som styr representanthuset. Det republikanska partiet tycks ha drabbats av kollektiv hjärnfeber.
Med religiös nit säger man numera nej till alla sorters skattehöjningar, trots att tongivande miljardärer har bett på sina guldbyxbeklädda knän om att få betala mer skatt.
Men ingen part har skött detta väl. En skattehöjning av den groteskt billiga bensinen vore en strålande idé, både av fiskala och miljömässiga skäl, men något sådant vågar sig ingen på.
Vid sidan av det fiskala stupet finns ett annat problem: de offentliga utgifterna kommer att slå i skuldtaket vilken dag som helst. Det innebär att regeringen inte får låna mer. Slut på pengarna, helt enkelt, åtminstone i teorin.
I praktiken har finansdepartementet hittat ett sätt att skaka fram runt 200 miljarder dollar extra. Men det räcker bara i några månader. Bilden av en supermakt på dekis, såväl finansiellt som politiskt, börjar få skrämmande skarpa konturer.
Förhoppningsvis, som sagt, når de stridande i Washington en kompromiss i elfte timmen. I bästa fall blir det en förnuftig långsiktig uppgörelse med skattehöjningar, försvarsminskningar och reformer av bland annat pensionssystemet, så att den amerikanska lånespiralen kan stoppas och vändas.
I sämsta fall blir det en ny tvåårsuppgörelse. Det skulle innebära ett nytt juldrama för de usla älskarna i Washington, 2014. Men ett fall framåt är ju bättre än ett fall utför stupet.