Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ledare: Löfvens logiska kullerbyttor

Löfven hade kunnat välja att leda opinionen i stället för att räddhågset anpassa sig efter den.
Foto: Pelle T Nilsson

Stefan Löfven har det inte lätt just nu. Men i rollen som statsminister ingår att kunna hantera även svåra frågor, såsom flyktingkrisen.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

"Mitt Europa bygger inte murar", dundrade Löfven under helgens flyktingmanifestation på Medborgarplatsen. Mindre än 24 timmar senare var budskapet det rakt motsatta. Under en presskonferens på Rosenbad betonade Löfven vikten av att alla EU:s medlemsstater tar sitt ansvar för att upprätthålla EU:s yttre gräns.

Ena dagen är gränser något fasansfullt, nästa dag en nödvändighet. Var och en inser att det resonemanget inte går ihop, och det gör givetvis även Stefan Löfven. Migrationspolitiken har blivit ett område där dimridåer är legio, eftersom de ansvariga gör bedömningen att en rak och ärlig diskussion inte är möjlig.

I samma anda efterlyste Stefan Löfven fler lagliga vägar till EU under presskonferensen. Men när han fick frågan om detta innebär att Sverige vill göra det möjligt för flyktingar att söka asylvisum vid våra ambassader blev svaret nej. En sådan ordning är inte realistisk, förklarade statsministern. Men vad är det då konkret som regeringen vill driva inom EU? Det förblir höljt i dunkel.


Dunkelheten har i själva verket upphöjts till strategi. Sveriges och Tysklands försök att driva igenom en tvingande omfördelning inom Europa beskrivs inte sällan som ett svar på drunkningsdöden i Medelhavet. Men det är två helt skilda frågor. Syftet med omfördelningen är i stället att lätta på bördan för Sverige och Tyskland, som i dagsläget står för ungefär två tredjedelar av flyktingmottagandet inom Europa.

Flyktingarna själva vill absolut inte ha en sådan ordning. Det räcker med att titta på de panikartade scenerna i Budapest för att få en uppfattning om vad de asylsökande tycker om idén att tvingas att stanna i EU-länder som Ungern, Tjeckien och Slovakien. Den besvikelsen kommer att bli vardag om Angela Merkel och Stefan Löfven får sin vilja igenom.


Stefan Löfven har ingen lätt sits. Han kastas fram och tillbaka mellan verklighetens begränsningar och kraven på öppna gränser från Miljöpartiet och inflytelserika opinionsbildare. Följden har blivit en statsminister som duckar, mumlar och gör logiska kullerbyttor inför öppen ridå.

Det skulle inte behöva vara så. Löfven hade kunnat välja att leda opinionen i stället för att räddhågset anpassa sig efter den. Mycket av det som regeringen driver i sak på EU-nivå är nämligen klokt och väl avvägt, såsom att öka EU:s mottagande av kvotflyktingar.

I samma pragmatiska anda borde det vara möjligt att reformera migrationspolitiken på nationell nivå. För till en statsministers uppgift hör också att ha en plan B. Att ta rygg på Angela Merkel i försöken att vrida om armen på övriga EU-länder är förvisso en klok strategi. Men det kan inte vara en ersättning för att ta ansvar för en situation då det svensk-tyska initiativet kapsejsar.