"Jag hade inte väntat mig att underlivsfrågorna skulle dominera som de gjorde". Det sade Anders Wijkman, före detta Europaparlamentariker för Kristdemokraterna, när han lämnade partiet för fem år sedan.
KD borde ha lyssnat på Wijkman och slopat synpunkterna på människors privatliv redan då. I Sverige är intresset begränsat för ett parti som lägger sig i vad som sker i människors sovrum. Det har partiledaren Ebba Busch Thor förstått. Och det borde hennes partikamrater också inse.
För några veckor sedan beslutade partistyrelsen, på Busch Thors inrådan, att KD ska svänga i frågan om homoadoptioner och säga ja till att samkönade par får adoptera. Det gav inte upphov till några halleluja-rop bland kompisarna i KD. Enligt Ekot är såväl ungdomsförbundet som Andreas Carlson, gruppledaren som handplockats av Busch Thor, skeptiska till KD:s nya linje.
Den moralkonservativa falangens förhoppningar till trots; det finns inte ett tillräckligt stort väljarunderlag i Sverige för den typen av politik.
Kristdemokraternas framtid ligger snarare i att vara ett klassiskt högerparti i stil med Moderaterna Classic. Det skulle gagna såväl Alliansen som KD ifall partierna började profilera sig mer i förhållande till varandra. De socialliberala partierna gynnas ifall det finns tydligare konfliktlinjer mellan dem och KD.
I dag finns inget självklart alternativ för den som identifierar sig som höger. Vad ska den stackars väljare göra som saknar Högerpartiets valspråk som "Försvaret främst" och "Kom ihåg att skatteskruven är vänstergängad"? Då tilltalar varken FP:s feminism utan socialism eller Centerpartiets passion för landsbygden och svensk mjölk. Här skulle KD kunna träda in som en räddande ängel för de hemlösa högerväljarna.
Busch Thor har, långt sedan innan hon blev partiledare, propagerat för en liten stat och ett starkt civilsamhälle. Hon har varit en konsekvent motståndare mot könskvotering. Under sitt tal i Almedalen markerade hon mot identitetspolitik. Hon vurmar för klassiska högerfrågor, med andra ord.
Därtill har Busch Thor varit skeptisk mot DÖ, vilket säkerligen uppskattas av besvikna gammelmoderater som knyter näven i fickan vid blotta tanken på Decemberöverenskommelsen.
Men för att lyckas med kursomläggningen måste kådisarna lägga av med diverse olater. Exempelvis skulle partiet kunna börja med att anamma en av sina egna slogans.
Den förre KD-ledaren Göran Hägglund talade sig gärna varm för politikens gränser. Gamla KD var dessvärre inte överdrivet bra på att respektera dessa gränser utan lade sig ofta i människors liv, och deras aktiviteter i sängkammaren.
Om partiet släpper moralkonservatismen och i stället fokuserar på klassiska högerfrågor kan det gå en ljusare framtid till mötes. Annars riskerar KD att sluta sina dagar som broder-knappt-fyra-procent.