Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ledare: Framtiden är inte röda slipsar

Så stod de där, de tre rödgröna herrarna, pliktskyldigt utrustade med röda slipsar i det rödgröna "regeringsalternativet". Och slipsarna är i princip det enda de har gemensamt. Foto: Anna-Karin Nilsson

Är det Jonas Sjöstedt som är de rödgrönas statsministerkandidat?

Mönstret gick i SVT igen från tidigare partiledardebatter: det var vänsterledaren som kunde presentera en alternativ vision för Sverige. Låt gå för att den bygger på en sedelpress, men Sjöstedt har rutinen och smartheten att ta för sig i debatterna. Och när han som oftast möts av Annie Lööf (C) så uppstår också en klargörande ideologisk nerv.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Att två små partier runt 6-7 procent i opinionsmätningar kan dominera debatterna berättar också något om krisen för Sveriges två största partier.

Socialdemokraterna ser ut att gå mot ett historiskt katastrofval under 30 procent, medan Moderaterna riskerar att tappa var tredje väljare. Sverige fortsätter därmed på den nordiska resan: att bli som våra nordiska grannländer där det inte finns ett enda stort parti som dominerar regeringsarbetet.

M kommer sannolikt kunna hantera en valförlust hyfsat, osvuret är naturligtvis bäst. Partiet har lett Sverige framgångsrikt under åtta år.

Den svenska resan under krisåren kommer att få framtida ekonomhistoriker att häpna: Hur gick det till när det lilla exportberoende landet gick ur finanskrisen med EU:s bästa offentliga finanser och lägsta långtidsarbetslöshet?

Men Stefan Löfvens svartmålning fortsatte naturligtvis under SVT:s slutdebatt. Fast det är närmast sensationellt att en trolig statsminister kan göra ett så blekt avtryck i partiledardebatt efter partiledardebatt.

Eller kanske inte.

Löfven är besjälad av att prata om sina 30 000 traineejobb som har sågats av facken och riskerar att sänkas av EU-kommissionen.

Beror hans traineengagemang på att han identifierar sig så starkt med att en individ utan erfarenheter och kunskaper kan placeras på ett ställe de aldrig drömt om?

Det är nämligen svårt att övertygas om att Löfven hade partiledarskapet som sitt karriärval. Likt en 2010-talets Ingvar Carlsson ställde han i stället lojalt upp när katastrofala omständigheterna krävde det.

Sverige löper därmed en risk att få en trainee som statsminister. Löfven har ju egentligen aldrig varit politiker. Han har aldrig suttit i riksdagen - vilket delvis förklarar hans svaghet i debatterna. Och han har trots sin långa fackliga karriär aldrig lyfts upp som statsråd av en socialdemokratisk statsminister.

Så stod de där, de tre rödgröna herrarna, pliktskyldigt utrustade med röda slipsar i det rödgröna "regeringsalternativet". Och slipsarna är i princip det enda de har gemensamt.

Regeringsfrågan låg visserligen och puttrade under ytan under SVT-debatten, men alliansen kunde ha varit betydligt tuffare. Med opinionsmätningar där alliansens småpartier ligger tryggt över fyra procent ryker Löfvens argument om att alliansen också är ett skakigt regeringsalternativ.

Alliansen har redovisat sitt ambitiösa och viktiga Sverigebygge, plus en hel pocketbok i gemensamt valmanifest. Löfven däremot går till val på att väljarna ska köpa politiken i säcken med icke redovisade skattehöjningar.

Alliansen har begått en rad misstag under sina år vid makten. Men fördelarna - inte minst ekonomin och jobben - uppväger definitivt nackdelarna i förhållande till alternativet.

Vill väljarna verkligen ha ett så oprövat kort som statsminister? Vill inte väljarna ha tydliga besked om politikens inriktning? Sverige förtjänar bättre än det regeringskaos som enligt opinionsmätningarna stundar efter valet.