Ledare: Den svaga gröna länken

Miljöpartiet, med dess språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin, framstår som den osäkra länken i Stefan Löfvens regeringsbygge.
Foto: Anna-Karin Nilsson

Riksdagens avgående talman, Per Westerberg (M), höll på fredagen sin sista presskonferens med Stefan Löfven. Sveriges blivande statsminister sa att det var hans "fasta övertygelse" att det blir en budget som kan gå igenom riksdagen.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Löfvens fasta övertygelse är lika mycket värd som en gammal tjock-tv på begagnatmarknaden. SD kan sänka den rödgröna budgeten i december.

Vi måste respektera den formella processen och en talman som för sakens skull dricker kaffe med alla partiledare. Men ingen kunde längre tveka om att det skulle bli en koalitionsregering med S och MP efter det att Stefan Löfven slagit igen regeringsdörren för Jonas Sjöstedt.

Med enkel politisk matematik är det bara att konstatera: Sverige får den svagaste regeringen sedan Fälldins trea 1981 och regeringen Ullsten 1978. Men det finns fler problem än matematiken.

För det första saknar den tillträdande statsministern de grundläggande erfarenheter från politiken som krävs. De snedsteg bort från statsmannarollen han gjorde i valrörelsen - som när han tappade självbehärskningen i debatten med Annie Lööf - ger oss en föraning om vad som kan komma.

För det andra var alliansen 2006 med alla tidigare arbetsgrupper i stort sedan färdigförhandlad på alla politikområden. De fyra borgerliga partierna var överens. På riktigt. S och MP tvingas nu förhandla i regeringsställning och med medier på ständig jakt efter läckor och konflikter. De tvingas i vissa fall förhandla under tidspress, medan alliansen hade all tid i världen i opposition för att förbereda sig.

För det tredje är det två förlorarpartier som bildar regering. Socialdemokraterna gör sitt näst sämsta riksdagsval någonsin. MP var segerrusigt efter EU-valet i maj och Fridolin framstod som om han redan flyttat in på Utbildningsdepartementet. Men på valnatten häromveckan fick man avskriva alla planer på fontänbadande: 6,9 procent är ett uselt resultat. MP kommer därmed inte att få det starka inflytande i regeringen som man hade förväntat sig, vilket bäddar för en svagare förhandlingsposition och en allmän frustration i partiet.

För det fjärde är MP:s riksdagsgrupp ett högst osäkert kort. Den är av tradition stökig och ideologiskt spretig. Har verkligen språkrören kontroll över sina riksdagsledamöter? Tveksamt. Och eftersom MP aldrig suttit i regeringsställning saknar man erfarenhet av hur riksdagsledamöterna ska uppträda: lagom lojalt eller helt lojalt.

För det femte finns det skäl att ifrågasätta språkrörens ställning. Romson och Fridolin kördes över av sitt eget parti när kongressen beslöt att partiet ska verka för ett ekonomiskt system utan tillväxt. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson hade en helt annan auktoritet, och inte minst ett grepp över partiet och riksdagsgruppen under samarbetet med Göran Perssons regering.

Stefan Löfvens svaga regeringen är betydligt svagare än antalet riksdagsmandat.