Det beteende som kunde tolkas som en livfull "Äsch, det är ju bara EU-val"-akt för några veckor sedan, tycks dröja kvar i väljarkåren. Nisch- och flankpartierna går framåt.
Det finns säkert flera skäl till detta. Ett är att Moderaternas hållningslösa kameleontbeteende - "Vi är det nya arbetarpartiet" - har satt i gång ett fegt triangulerande hos M och S. Det underlättar förstås inte att Socialdemokraterna tycks vara tämligen renons på intressanta idéer.
Skillnaden mellan M och S är nu ofta av sådan teknisk karaktär att deras "debatter" i forum som Agenda och Aktuellt måste framstå som ogenomträngliga för många väljare.
Då är det kanske inte så konstig att somliga i stället lyssnar till partier med enkla, suggestiva budskap, vare sig det handlar om att invandringen är roten till allt ont eller att mer jämställdhet är svaret på alla frågor, att det mesta kan lösas med radikal miljöpolitik och nolltillväxt eller att utökad välfärd och kortare arbetstid går att kombinera bara man har den rätta viljan.
Ett annat skäl till att småpartierna växer kan vara att firma Reinfeldt och Borg har varit lite skickligare på att sköta rikets affärer än vad som är nyttigt för dem. Den stora majoritet som arbetar har sett plånboken tjockna sedan 2006. Och trots allt tal från vänster om att "välfärden har raserats" har nog de flesta noterat att Sverige klarade sig osedvanligt bra genom den finans- och eurokris som har drabbat så många i omvärlden så hårt.
Kanske är det känslan av att linjeskeppet Sverige är osänkbart som gör att människor vill unna sig lyxen att rösta med hjärtat denna gång.
Kanske tänker sig många av dem som attraheras av Feministiskt initiativ, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet att Socialdemokraterna ska ta helhetsansvaret medan småpartierna adderar en viktig dos jämställdhet eller miljöpolitik.
Om det är så, kanske man ska betänka den sedelärande historien om det svenska skolexperimentet: För tjugofem år sedan var den svenska skolan i världsklass. Då tänkte politikerna - i båda blocken - att nu kan vi ta tillfället i akt och göra skolan ännu mer världsbäst. Ta chansen att reformera, för att inte säga revolutionera, skolsystemet.
Det var en hybris som fick katastrofala följder.
Mycket kan förstås hända än. Väljarkåren har blivit alltmer rörlig, många har inte bestämt sig alls. När de konkreta valplattformarna börjar komma får måhända det politiska samtalet mer kött på benen.
Men stor underhållning bör vi varken förvänta oss eller kräva av partierna. Politik är inte underhållning. Den är mycket viktigare än så.