Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låt våra afghanska tolkar komma hit

LIVSVIKTIGA. Försvarsmakten skulle inte ha en chans att utföra sina uppgifter i Afghanistan utan tolkarna - att upprätta ett speciellt visumprogram för dem vore både moraliskt och riktigt. Foto: JOHANNES TOLF/FÖRSVARMAKTEN Foto: Johannes Tolf/Försvarsmakten

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Det heter ibland att Sverige förlorat fem man i Afghanistan. Men det är inte helt sant. I november 2009 avled en afghansk tolk i den svenska styrkans tjänst av skadorna efter en vägbomb. I februari 2010 sköts ännu en tolk ihjäl vid ett eldöverfall utanför Mazar-i-Sharif. Som lokalanställda icke-svenskar räknas de dock inte alltid med när priset för den svenska insatsen i Afghanistan summeras.

Än fler tolkar riskerar att få plikta med sitt liv efter 2014, när merparten av Natostyrkorna enligt plan kommer att lämna Afghanistan. Det finns en överhängande risk att talibanerna tar kontroll över fler områden och då ligger alla som samarbetat med västmakterna illa till.

Den hotbilden har fått flera andra länder i Natokoalitionen att ge uppehållstillstånd åt sina tolkar, enligt en ny rapport från tankesmedjan Frivärld. Från svensk sida är det dock kalla handen.

"Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det", sa migrationsminister Tobias Billström ifjol när 24 tolkar försökt lämna in en gemensam asylansökan till den svenska ambassaden i Kabul.

Med andra ord: Det spelar ingen roll att ni riskerat livet för oss, vill ni ta er till Sverige får ni resa illegalt i en kylcontainer som alla andra.

 

Billströms inställning speglar en svensk ovana vid krig som inte bara drabbar afghanska tolkar. De senaste tjugo åren har svenska soldater varit inblandade i allt blodigare konflikter: Bosnien, Kosovo, Kongo och Afghanistan. Men vi har fortfarande system som är uppbyggda kring premissen att försvarsmakten blott ägnar sig åt marschträning på dammiga kaserngårdar. Svenska soldater som kommit hem med posttraumatiska stressymptom eller amputerade ben har således vittnat om att de hänvisats till försäkringskassan och vårdcentralen med sina problem.

Krig har lyckligtvis inte rivit upp så stora sår i vårt samhälle att vi behöver speciella veteranplatser i kollektivtrafiken. Men med ett insatsförsvar kommer ändå ett behov av speciallösningar - både för svenska soldater och lokalanställda tolkar.

Veteranutredningen tittar nu på hur man kan underlätta livet för hemkomna soldater. Att samtidigt upprätta ett speciellt visumprogram för tolkar vore både moraliskt riktigt och bra ur ett rent egenintresse.

 

Försvarsmakten skulle inte ha en chans att utföra sina uppgifter i Afghanistan om det inte vore för tolkarna. Att de förstår kulturen och känner av spänningarna i byarna har räddat många svenska liv. Men vilka vill hjälpa svenskar i framtiden om de redan på förhand vet att de kommer att lämnas kvar när den sista helikoptern lämnar ambassaden?

Visst skulle ett specialprogram skapa avgränsningsproblem - varför tolken och inte bagaren? Men om Frankrike och USA löser problemen kan vi naturligtvis också göra det.

Vi borde kunna enas om att vi skyddar människor som skadats - eller riskerar att skadas - när de stridit för Sverige.

Oavsett om de är svenskar eller inte.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!