Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låt inte modehusen smita från miljönotan

Sportklädeskedjan XXL låter personalen skära sönder och slänga osålda plagg i stället för att skänka dem till välgörenhet eller återvinning, enligt Aftonbladet. Foto: LARSEN, HÅKON MOSVOLD / NTB SCANPIX TT NYHETSBYRÅN
Klädindustrin är en av de värsta miljöbovarna, och släpper ut mer än både flyg och sjöfart enligt FN-organet Unctad. Foto: CAROLINE BLUMBERG / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) borde sjösätta den utlovade utredningen om producentansvar för textilåtervinning. Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN
Modell under modeveckan i Paris. Foto: SWAN GALLET/WWD/SHUTTERSTOCK / SWAN GALLET/WWD/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Butiker skär hellre sönder kläderna än lämnar dem till välgörenhet, och konsumenter ser plagg som engångsartiklar. Regeringen måste sluta söla och se till att textilåtervinning blir verklighet.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Sportklädeskedjan XXL låter personalen skära sönder och slänga osålda plagg i stället för att skänka dem till välgörenhet eller återvinning. Trots att företaget profilerar sig som ”Europas grönaste sportkedja”. Det visade Aftonbladet i en granskning av det mer handgripliga slaget, där reportrarna har grävt i vad som slängs i butikernas sopcontainrar.

Modebranschen är en av de värsta miljöbovarna. Tillverkningen av ett kilo tyg släpper ut i genomsnitt 23 kilo växthusgaser, och för att få fram ett kilo bomull går det åt 9 000 liter vatten. Dessutom används ofta starka kemikalier vid färgning som riskerar att läcka ut i miljön. Ändå slänger varje svensk 7,6 kilo kläder i soporna varje år - trots att mer än hälften av plaggen varken är slitna eller trasiga, utan kunde ha använts vidare. Det är ett nedslående slöseri. 

Lurendrejare ordnar illegal klädinsamling

För konsumenterna är det inte tillräckligt lätt att göra rätt. Långt ifrån alla kommuner håller sig med textilåtervinning, och de klädinsamlingsboxar som dyker upp på landets återvinningsstationer har ofta visat sig drivas av skumma organisationer utan tillstånd. Bakom klädinsamlingar till behövande i Östeuropa gömde sig exempelvis ett aktiebolag inom second hand-försäljning, kunde SVT visa 2016. För kommunerna är det för omständligt och kostsamt att frakta bort de falska insamlingslådorna, så de blir kvar. 

Lurendrejarna skadar förtroendet för hela insamlingsindustrin - både för dem som återanvänder kläder och ger intäkter till välgörenhet, och för dem som återvinner textilfibrer kommersiellt. Men båda insatserna behövs om Sverige ska kunna uppnå sina miljömål. 

Därför var det glädjande att en punkt om att införa producentansvar för textilier - likt det som redan finns för återvinning av förpackningar - fanns med i januariöverenskommelsen. Frågan är bara varför det går så långsamt att få ett system för textilåtervinning på plats. 

Varför sölar regeringen?

Redan 2014 gav alliansregeringen Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla förslag om hantering av textilier, och den rödgröna regeringen följde under förra mandatperioden upp med att ”Sverige ska bli världsledande i hållbar textil- och modeproduktion och konsumtion”. Ändå har regeringen inte ens tillsatt den utredning som utlovades i januari.

Den stora svårigheten som måste överkommas är att de flesta plagg består av olika sorters fibrer vilket gör det dyrt att återvinna. Fibrerna måste nämligen separeras för att man ska kunna göra nytt tyg av dem. 

Att göra klädkedjorna ansvariga för att ta hand om de uttjänta kläderna betyder inte bara att förorenaren måste betala för miljöpåverkan, utan ger också branschen drivkrafter att göra kläder som lättare går att både laga och återvinna.