Nato stadgar att medlemmarna ska lägga två procent av sin BNP på försvaret. Det har många länder i godan ro struntat i.
Rysslands anfall på Ukraina har lett till en snabb omsvängning, bland annat i Tyskland och Danmark.
Nu har även regeringen i Sverige lagt om kursen.
Det satt långt inne. Oppositionen har krävt mer pengar, snabbare, medan Socialdemokraterna har hållit emot. Men till slut hann verkligheten ifatt.
Under torsdagen deklarerade statsminister Magdalena Andersson att även Sverige ska lägga två procent på försvaret.
Det skulle kunna ses som en förberedelse för en svensk Nato-ansökan, även om statsministern inte vill kännas vid några sådana ambitioner.
Att Sverige siktar på tvåprocentsmålet är utmärkt. Det är uppenbart att vi inte på långa vägar har ett försvar som matchar det kraftigt försämrade omvärldsläget. Det är bråttom att göra något åt den saken.
Men det gäller också att satsa rätt. När försvaret årligen får 40 miljarder kronor extra ska pengarna inte användas för industripolitik, för dyra inhemska speciallösningar.
Försvaret måste köpa från hyllan – alltså vapen, fordon och annat materiel som redan finns i produktion och används inom Nato.
ÖB har pekat på behovet av mer ammunition, läkemedel, bränsle och fordon. Målet måste vara att stärka försvarsförmågan här och nu – inte i en avlägsen framtid.
Slopa biståndsmålet om 1 procent. Allt för många miljarder har snarare hjälpt än stjälpt kleptokrater.
Upprustningen kommer att kosta. Regeringen talar om att införa en ”beredskapsskatt”, vad det nu kan vara.
”Värnskatten”, som avskaffades 2020, innebar att människor som tjänade uppåt 60 000 kronor i månaden fick betala fem procent statsskatt extra på överskjutande inkomster.
Värnskatten gav inte mer än sex miljarder kronor på statens konto. Och bidrog sannolikt att en hel del svenskar valde att ta ledigt hellre än att arbeta mer eller att börja skatteplanera.
Att återinföra den vore djupt olyckligt.
Om skatter ska höjas för att finansiera försvarssatsningen bör det inte vara på arbete. En möjlighet vore att höja taket för fastighetsavgiften; i år ligger det på 8 874 kronor. Intäkten i dagsläget är runt 20 miljarder kronor. Och då också den statliga fastighetsskatten.
Men det som ligger närmast till hands vore att skära ner i statens utgifter. En given kandidat är biståndsmålet på en procent av BNI – 57 miljarder kronor i år.
Det anslaget skulle kunna minskas betydligt, eftersom det i många fall snarare hjälpt än stjälpt auktoritära kleptokrater i tredje världen.
Det olycksaliga garantillägget (9,3 miljarder kronor) som V, S och MP enades om - som undergräver pensionssystemets arbetslinje - har ännu inte hamnat på riksdagens bord.
När det väl gör det är det bara att säga NEJ. Om inte för pensionssystemets skull, så för försvarets.