Sedan i höstas har vi en ny lärarutbildning i Sverige, avsevärt bättre utformad än den gamla. Fluffigt värdegrundsarbete har ersatts av ämnesfördjupning. Studenterna läser till olika examina beroende på vilken nivå de ska undervisa på, i stället för att trängas under samma paraply. Det finns bara ett problem: studenterna vill ändå inte bli lärare.
Vid höstens intagning saknades sökande till tre av tio platser på lärarutbildningarna. Det är särskilt få som vill bli lärare i naturvetenskapliga ämnen. Detta är alarmerande. Svenska elevers resultat har försämrats allra mest i ämnen som matte, fysik och kemi och den växande analfabetismen inom detta fält börjar bli ett allvarligt hot mot vårt framtida välstånd. Forskningen visar entydigt att kvaliteten på lärarna mer än något annat avgör elevernas studieresultat.
Läraryrket måste attrahera de bästa studenterna, om skolans sorgliga utveckling ska kunna brytas. Att lärarutbildningen i stället börjar bli ett reservat för dem som inte kommer in någon annanstans är katastrofalt. Det är dags att sätta in det tunga politiska artilleriet.
Det är inte konstigt att det just är naturstudenterna som i störst utsträckning ratar läraryrket, eftersom de har en betydligt bättre arbetsmarknad än dem som läser humaniora. Varför bli mattelärare med en slutlön på i bästa fall drygt 30 000 kronor i månaden när man som ingenjör kan tjäna så mycket mer?
När efterfrågan på en vara vida överstiger utbudet stiger priset. Detta måste också gälla naturvetenskapliga lärare. De bör få ett rejält lönelyft. Lärarlönerna bör även höjas generellt, men mest för de lärare det råder störst brist på. Och de lärare, i alla ämnen, som uppnår bäst resultat i förhållande till förutsättningarna borde få större lönepåslag än mer medelmåttiga kolleger. En ordentlig satsning på lärarlöner kommer att kosta mycket pengar, men en bättre investering är svår att tänka sig.
För att en sådan reform ska fungera krävs att staten tar över kommunernas huvudmannaskap för skolan. Bara så kan regeringen försäkra att pengarna verkligen kommer de rätta lärarna till del. I en statlig skola är det också lättare att påverka arbetsmiljön till det bättre och utjämna skillnader mellan skolor med olika behov.
De eländiga beskrivningarna av svensk skola har knappast ökat läraryrkets popularitet. Men det vore farligt att skönmåla ett fiasko. Om regeringen ser till att skapa en bättre verklighet för dem som vill vara med och vända utvecklingen borde det gå att locka de begåvningar som skolan behöver. Det rör sig ändå om Sveriges viktigaste jobb. Låt detta avspeglas i lön och arbetsvillkor så kan läraryrket bli attraktivt igen.