Det är allvar nu. Så skulle man kunna sammanfatta ekonomirapporten som Sveriges kommuner och landsting, SKL, presenterade på måndagen. Kommunernas finanser har inte varit så svaga sedan finanskrisen år 2008. Förra året gick 69 kommuner med underskott och tre av fyra kommuner uppvisade röda siffror i socialförvaltningsbudgeten.
Ändå beskrivs 2018 som ”dopat” av höga intäkter. Ännu kärvare tider väntar under åren framöver. Ett skäl är att konjunkturen nu mattas av. Det betyder att antalet arbetade timmar minskar, vilket får direkt effekt på kommunernas skatteintäkter. Även intäkterna från markrätter sinar när byggboomen bromsar in.
Samtidigt står Sverige inför den tuffaste demografiska situationen i modern tid. Antalet äldre över 80 år väntas öka med 50 procent fram till år 2028 medan ökningen av personer i arbetskraften ökar med blott fem procent. Även barnkullarna är ovanligt stora.
Försörjningsbördan växer med andra ord dramatiskt - liksom kostnadstrycket. En person i arbetsför ålder kostar runt 50 000 kronor om året i genomsnitt i välfärdskostnader. Barn kostar fyra gånger så mycket och en person som är äldre kostar ungefär tio gånger så mycket.
Lyssna på kommunernas rop på hjälp
Ovanpå denna demografiska utmaning kommer en annan: befolkningen har vuxit snabbt som ett resultat av en historiskt hög invandring. Många nyanlända som kom under 2015 har inte längre rätt till statlig etableringsersättning. Samtidigt dras extratjänsterna in och Arbetsförmedlingen lägger ner kontor runtom i landet.
Även bostadsbristen pressar kommunerna; fortfarande råder det bostadsbrist i 240 av landets 290 kommuner. Kostnaden för hemlösa barnfamiljer ökar, inte minst i storstäderna - ett problem som lär bli än mer kännbart med växande anhöriginvandring.
Det är hög tid att politikerna i Rosenbad och på Helgeandsholmen lyssnar på kommunernas rop på hjälp. Det finns ett stötande glapp mellan den bekymmerslöshet som präglar mycket av rikspolitiken och den verklighet som många kommuner befinner sig i.
I Stockholm snickrar fyra partier ihop ett 73-punktsprogram med familjevecka, utbildningsår och mer generösa villkor i migrationspolitiken, som om de befann sig i ett parallellt universum. Två andra partier skriver ihop en budget på en servettskiss med stora återverkningar på ekonomin för utsatta kommuner.
Rikspolitikerna måste prioritera välfärden
Det är en provocerande flykt från ansvar. Migrationspolitiken är ett statligt ansvar, som inte bara kan dumpas på kommunerna. Äldreboomen är heller inte något som kommunerna ensamma kan axla.
Rikspolitikerna måste prioritera välfärden (samt statens hårda kärna, såsom polis och försvar) under det närmaste decenniet. Andra önskelistor får läggas ner i en byrålåda i väntan på bättre tider.
Kommunerna behöver få ännu högre statsbidrag än de fem miljarder extra per år, som hittills har utlovats. Arbetslinjen behöver stärkas och migrationspolitiken stramas åt.
Det är inget mindre än samhällskontraktet som står på spel.
Läs också: Kris i befolkningsfrågan - politikerna måste lyfta blicken
Vem hör nödropet från Filipstad?
Så drog de rödgröna in äldrepengarna i tysthet