Natten mot lördag, amerikansk tid, jublade exilkubaner på Miamis gator. Det smälldes fyrverkerier, viftades med amerikanska flaggor och folk gick man ur huse iklädda pyjamas för att fira den stora nyheten: Fidel Castro, som styrde Kuba med järnhand i nästan 50 år, är död.
1959, efter ett treårigt gerillakrig, tog Castro makten från diktatorn Batista. Han sågs som en revolutionens hjälte, en man av folket. Men det visade sig snart att Castro, precis som sin föregångare, var en tyrann.
■■ I stället för en demokratisk utopi blev Kuba en kommunistisk enpartistat. Företag beslagtogs och förstatligades. Skolor förvandlades till lärcenter för kommunistisk propaganda. Det inrättades arbetsläger dit HBTQ-personer skickades för att "omvändas". Fem år efter maktövertagandet hade Kubas fängelser fyllts med 15 000 politiska fångar. De som bara fängslades hade tur, andra avrättades.
Landet, som nu styrs av Fidels bror Raúl Castro, är fortfarande en diktatur. Det enda partiet som tillåts är Kommunistpartiet. Det finns inget som heter pressfrihet på Kuba, såväl pressen som internet kontrolleras av regeringen. Enligt en färsk rapport från Amnesty International riskerar regimkritiker, människorättsaktivister och journalister att frihetsberövas på godtyckliga grunder.
■■ Stora delar av socialdemokratin och vänstern har länge sett mellan fingrarna på de systematiska människorättskränkningarna på Kuba. Reservationer om Fidel Castros diktatur har nämnts i förbifarten, eller inte alls. Det är ett arv som går tillbaka till Olof Palmes tid.
Palme var något av en pionjär. 1975 var han den första demokratiskt valde ledaren att besöka Kuba. Med Castro vid sin sida höll han ett tal i Santiago de Cuba för en publik bestående av 100 000 kubaner. Palme var full av beröm för diktatorn. Han avslutade talet med de triumferande orden: "Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! Leve solidariteten mellan folken!".
Kubakramarna har fortsatt i samma hjulspår, oaktat hur mycket som har uppdagats om den fruktansvärda människorättssituationen på ön. Efter beskedet om Castros död har de gråtmilda uttalandena avlöst varandra.
"Han har genom sin gärning varit en inspirationskälla. Framförallt när det gäller att synliggöra västvärldens dominans över världen och hur det påverkat människors liv", sa Vänsterpartiets tidigare partiledare Lars Ohly (Aftonbladet 26/11).
Den svenska diplomaten och socialdemokraten Pierre Schori, som förra året utsågs till hedersambassadör och i den egenskapen skickades till Kuba av regeringen var än mer översvallande i Sveriges Radio:
"I historiens ljus kommer man komma ihåg honom som en latinamerikansk David som stred mot Goliat, världens mäktigaste militärmakt som invaderade honom och försökte mörda honom flera gånger.".
Historien kommer att frikänna mig, sa Castro i ett tal 1953. Han hade fel. Den kommer att döma både diktatorn och de som försvarade honom mycket hårt.
Läs också:
Hånet mot Castros offer: Jonas Sjöstedt vill inte svara på om USA eller Kuba är mest demokratiskt
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.