Det ska gå snabbt och enkelt att byta kön, meddelade regeringen i maj 2018. ”Andra länder har sprungit om Sverige med en mer modern lagstiftning”, skrev dåvarande ministrarna Annika Strandhäll (S) och Alice Bah Kuhnke (MP) på SvD Debatt. Det dög inte. Sverige ska ligga i framkant!
Men är det så klokt att springa mot omvälvande förändringar?
Nej. Och det insåg regeringen efter svidande kritik. Särskilt hårt kritiserades det huvudlösa förslaget att låta 15-åringar genomgå kirurgiska ingrepp utan föräldrars samtycke.
Förslaget drogs tillbaka. Och när Annika Strandhäll debatterade könsbyte i söndagens Agenda, tycktes hon vilja distansera sig från det.
Men har regeringen lärt sig läxan – att skynda långsamt? Icke.
Nu har ett friserat förslag lagts. Från 12 års ålder ska alla enkelt kunna byta juridiskt kön, utan utredning. Det blir en enkel, administrativ fråga.
Transrörelsen jublar. Man slipper att få en förödmjukande diagnos och processen går snabbt.
Transpersoner är en sårbar grupp och lidandet hos de berörda måste tas på stort allvar. Det betyder dock inte att samhällets svar ska vara att underlätta snabba och tidiga könsbyten när kunskapsluckorna fortfarande är så stora.
Vi vet fortfarande väldigt lite om vad denna epidemi av könsdysfori bland barn handlar om.
Vi vet exempelvis att det finns ett stark samband mellan könsdysfori och neuropsykiatriska diagnoser som autism och adhd. Den lavinartade ökningen av antalet fall – med 1500 procent bland flickor mellan 13 och 17 år från 2008 – väcker också frågor.
Att byta kön på papperet är självfallet mycket mindre ingripande än att genomgå en kroppslig könskorrigering.
Men återigen, vi vet fortfarande väldigt lite om vad denna epidemi av könsdysfori bland barn handlar om.
Remissvaren talar sitt tydliga språk: Svenska barnläkarföreningen ”avråder kraftigt” från könsbyte för så unga, utan föregående utredning. BUP på Karolinska menar att ”den psykosexuella utvecklingen är, och bör tillåtas vara, högst pågående” i den åldern. Kort sagt, 12-åringar är omogna.
Det finns även andra aspekter på frågan som behöver lyftas: Är det rimligt att staten slår fast att biologiskt kön bara är en social konstruktion? Vilka andra identiteter bör man i så fall också kunna välja att anamma?
Ska pojkar som vill byta kön på papperet få tävla mot flickor i idrott?
För de flesta framstår det som absurt att Vårdguiden 1177 hittar på att ordet ”kvinna” inte ska nämnas när man talar om graviditet och förlossning. Men flera myndigheter tycks gå åt samma håll och utvecklingen lär accelerera om förslaget blir lag.
Risken för ökat id-fusk är också uppenbar. Så här står det i utkastet till promemoria: ”En process som gör det enklare att ändra personnummer kan... till viss del göra det möjligt för personer med oärliga syften att missbruka systemet. Den risken kan dock inte anses väga tyngre än den enskildes rätt till självbestämmande.”
Lagförslaget är problematiskt även ur feministiskt perspektiv. I Agenda påpekade Clara Berglund, Sveriges Kvinnolobby, att förvirringen kring kön, och rädslan för att trampa fel, gör att en del organisationer och myndigheter helst inte vill tala om kön.
Det är förödande. Kvinnor blir inte våldtagna för att de identifierar sig som kvinnor utan för att de har kvinnokroppar, som Berglund sade. Och om en man identifierar som kvinna, har han då rätt att komma in på kvinnojourer eller i omklädningsrum? Ska pojkar som vill byta kön på papperet få tävla mot flickor i idrott?
Att sådant inte har utretts säger en del om den ”feministiska” regeringens ogenomtänkta språngmarsch mot inkludering.
Regeringen bör gå tillbaka till ritbordet. Och sluta bete sig som en 12-åring.