”Show me the money! Är det någon som är intresserad av att betala för högre elpriser genom att vi satsar på en olönsam kärnkraft?” Så uttryckte sig den tidigare energiministern Khashayar Farmanbar (S,) självsäkert i en Aktuellt-intervju i vintras.
Det är så det har låtit från det rödgröna hållet: ”Ingen vill investera i att bygga ny kärnkraft”, som Annika Strandhäll summerade läget. Näringslivet vill ha framtidens energilösningar, inte gammal och dyr teknik.
Så kom valet och vi fick en ny regering. Mer krävdes inte för att olika företag skulle rusa ut på banan och visa sitt intresse för att bygga ny kärnkraft. Statliga Vattenfall siktar på att bygga minst två nya reaktorer i Ringhals. Dessutom planerar man att livstidsförlänga dagens reaktorer i både Ringhals och Forsmark från dagens 60 år till 80 års drift.
I SVT:s Agenda berättade tyskägda Uniper om sina planer på att bygga ny kärnkraft som en del av en större energipark i Barsebäck. Även finländska Fortum ska utreda möjligheterna att bygga ny kärnkraft i Sverige (liksom i Finland).
Det går fort i hockey, som det brukar heta. Påståendena om näringslivets ovilja att investera i kärnkraft var gripna ur luften. Det var den politiska viljan som saknades.
På många sätt påminner skeendet om maktskiftet 2014 – fast tvärtom. Då kom det starka signaler om att kärnkraften inte längre var önskvärd. Inom loppet av ett år fattades ödesdigra beslut om att stänga ner fyra reaktorer vid Oskarshamn och Ringhals. Att de rödgröna i efterhand har hänvisat till ”marknaden” säger mer om partiernas ovilja att ta ansvar för konsekvenserna än om verkligheten.
Nu är signalpolitiken den motsatta och reaktionen är lika omedelbar. Det är riktigt goda nyheter – för klimatet, för hushållen och för svensk konkurrenskraft. I historiens backspegel kommer höstens maktskifte att framstå som helt avgörande för svensk elförsörjning.
Men även om det våras för kärnkraften kommer det troligen att dröja till åtminstone 2030 innan den första nya reaktorn kan vara i drift. I debatten är det därför många som pekar på den havsbaserade vindkraften som det viktigaste energislaget här och nu.
Frågan är vad den optimismen grundar sig på. Enligt Svenska kraftnät kommer den första av totalt sex havsbaserade anslutningspunkter till stamnätet att vara klar tidigast år 2029. Den sista väntas stå färdig år 2035. Det var den prognos som gjordes efter beskedet att staten skulle stå för notan på 30-42 miljarder kronor (ett löfte som har dragits tillbaka).
Det innebär att den stora expansionen av havsbaserad vindkraft lär ta fart i mitten av 2030-talet. Ändå görs det ständigt tvärsäkra påståenden i debatten om att detta energislag till skillnad från kärnkraften bara är något eller några år bort från att leverera el.
Sanningen är att Andersson, Farmanbar, Strandhäll & Co har haft fel om både elen till havs och investeringsviljan i ny kärnkraft. Låt oss kalla det för verklighetens revansch.