Den gamla sanningen att det finns en stark folklig opinion mot ett svenskt Natomedlemskap gäller inte längre. Plötsligt är det väljarna som går före politikerna, inte tvärtom.
Vad svenska folket har insett är gissningsvis detta: den svenska försvars- och säkerhetspolitiken saknar trovärdighet. Det finns ingen balans mellan de mål som Sverige ställer upp och vår förmåga att uppfylla dem. I dagens försämrade säkerhetsmiljö är det inte längre hållbart.
Ungefär så skulle man också kunna sammanfatta ambassadör Tomas Bertelmans utredning som presenterades på onsdagen. Det är en gedigen, klarsynt och självständig utredning som landar i den självklara rekommendationen: Sverige bör utreda ett Natomedlemskap, helst tillsammans med Finland.
Bertelman går igenom de olika försvarspolitiska samarbeten som Sverige har i dag och slår fast att deras effekt är "marginell". EU har i praktiken tagit en time-out på detta område medan det nordiska samarbetet begränsas av att Natomedlemmarna Norge, Danmark och Island har sitt främsta fokus i västalliansen.
Bertelmans slutsats är att inget av Sveriges aktuella samarbeten löser grundproblemet: gapet mellan försvarets uppgift och förmåga. Det är sällan så smärtsamma sanningar framförs med en sådan kirurgisk precision.
Bertelman slår också fast att vår ensidiga solidaritetsförklaring med grannländer och EU-allierade är lika långtgående rättsligt som Natos Artikel 5 om ömsesidiga försvarsförpliktelser. Däremot saknar våra löften om solidaritet trovärdighet.
"Den svenska politiken är oklar både för andra och oss själva", konstaterade Bertelman på ett seminarium i regi av Folk & Försvar på onsdagen. Utomlands är det nästan ingen som förstår vad vi menar.
Det är en förödande kritik mot svensk försvars- och säkerhetspolitik. Sverige vacklar runt i ett ingenmansland med storvulna utfästelser som ingen litar på. Visst kan man i princip tänka sig en återgång till en restriktiv alliansfrihet, menade Bertelman, men ingen kan visa hur Sverige i så fall ska bygga upp ett trovärdigt nationellt försvar igen.
Hur svarar då S-MP-regeringen på denna svidande vidräkning från en så meriterad diplomat? Jo, genom att trycka in fingrarna i öronen, lalla på om alliansfriheten och avfärda utredningen.
Vi har fått en regering som backar in i framtiden. Alliansfriheten har åter satts på piedelstal och i stället för att utreda ett Natomedlemskap är det återinförandet av lumpen som står högst på önskelistan.
Det är djupt oroväckande signaler. Vi har ett nytt säkerhetspolitiskt läge i och kring Östersjön. Nato riktar återigen energin inåt mot territorialförsvaret och Finland aviserar en ny Natoutredning.
Bara Sverige fortsätter att låtsas som att det regnar.