På fredagen gick Kinas ambassadör Gui Congyou till attack mot Expressens kulturchef Karin Olsson i en SVT-intervju som ambassaden själv publicerade på sin hemsida.
Congyou hävdade bland annat att Olsson har ”förlorat sin rationalitet” och att den kinesiska sidan är ”chockerade över hennes okunnighet och bristande respekt för lagen i fallet Gui Minhai”, den svenska bokförläggare som sitter frihetsberövad i Kina sedan 2015.
Ambassadören förklarade också beslutat att neka journalister från Expressen visum till Kina med att de först måste förändra sitt ”felaktiga sätt” att rapportera om landet.
Utspelet är en del av ett mönster. Allt sedan Gui Congyuo tillträdde som ambassadör har han valt att angripa enskilda reportrar på grundval av deras Kina-journalistik, tidigare har det bland annat drabbat Expressens medarbetare Jojje Olsson.
Medierna har inte påverkats
Om målet är att skapa en mer positiv bild av Kina i svenska medier tyder dock ingenting på att ambassaden har lyckats. När Utrikespolitiska institutet häromåret utvärderade ambassadens kampanj konstaterade man tvärtom att den utlöst en omfattande negativ reaktion.
Men angreppen är ändå förstås helt oacceptabla. Det officiella Sverige har också tydligt markerat detta. Utrikesminister Ann Linde har kritiserat påhoppen i skarpa ordalag och kallar upp ambassadören för ett möte. Även oppositionsledaren Ulf Kristersson, M, har varit tydlig i sina protester mot den kinesiska regimens påverkansförsök. Den politiska enigheten är en styrka för Sverige.
Men det är viktigt att komma ihåg att ambassadörens öppna attacker på svenska medier bara är en del av regimens försök att påverka Sverige - och kanske den som är lättast att värja sig mot.
Genom den så kallade Enhetsfronten bedriver den kinesiska regimen ett omfattande påverkansarbete över hela världen. Ofta använder man sig av kinesisk diaspora i olika länder - så sent som i november uteslöt Kristdemokraterna en lokalpolitiker i Stockholmsområdet efter att Sveriges Radios Konflikt avslöjat hur hon har propagerat för kinesiska intressen.
Det kan också handla om att knyta kontakter med höga politiker och tjänstemän. Det är i ljuset av det man bör betrakta den förra svenska Kina-ambassadören, Anna Lindstedt, som utan UD:s vetskap deltog på ett möte där kinesiska så kallade affärsmän försökte pressa Gui Minhais dotter till tystnad om hennes fars fall.
Kina använder ekonomiska påtryckningar
Den kinesiska regimen använder också sin växande ekonomiska makt till att tysta kritiker - det har allt från NBA-klubbar till stora amerikanska tech-bolag fått uppleva. Till skillnad från de klumpiga försöken att tysta svenska journalister har det varit en relativt framgångsrik strategi. Forskare vittnar om hur självcensuren sprider sig på västerländska universitet i frågor som är känsliga för regimen. Och för att få komma in på den lukrativa kinesiska marknaden har Hollywood börjat anpassa sina manus efter kommunistpartiets narrativ.
I Sverige har den ryska regimens försök att påverka västerländsk politik fått stor uppmärksamhet det senaste decenniet. Men trots att Kina är ett betydligt mäktigare land än Ryssland har den kinesiska regimens försök att göra samma sak gått mer under radarn.
I många fall har svenska organisationer, myndigheter och kommuner agerat rent naivt. Det statliga kinesiska Konfuciusinstitutet har bjudits in att hålla språkundervisning på svenska gymnasier och högskolor låter ingenjörsstudenter resa gratis till Kina i regi av telekomjätten Huawei, som har nära band till kommunistpartiet.
Australien under starkt tryck
Exemplen kan låta oskyldiga. Men forskare som studerat ämnet menar att den kinesiska regimens påverkansförsök i Europa ännu bara är i sin linda. De pekar på exemplet Australien där kinesiska intressen har finansierat politiska partier, där flera politiker har ertappats med att ha kontakter med kinesisk underrättelsetjänst, där en stor del av infrastrukturen kontrolleras av Kina och där förläggare drar sig för att publicera Kina-kritiska böcker.
Om Sverige ska lyckas mota en sådan utveckling krävs motåtgärder. Sverige bör verka för att enskilda länder som attackeras av Kina försvaras kollektivt av EU - då blir maktbalansen mer jämn. Ihop med EU bör Sverige också stärka sin förmåga att bemöta kinesiska påverkansförsök - precis som man har gjort med ryska försök.
Den svenska staten bör också skaffa sig kontroll över utländska direktinvesteringar - enskilda kommunpolitiker ska inte på egen hand få avgöra om kritisk infrastruktur säljs ut. Dessutom behöver Sverige satsa ännu mer på att öka den oberoende kunskapen om Kina, såväl på universitet och redaktioner som på utrikesdepartementet.
I solidaritet med det kinesiska folket bör vi förstås också fortsätta prata öppet om de grova människorättsbrotten i landet. Det är bara den kinesiska regimen som har något att tjäna på att tystnaden lägger sig.