Kim Jong-Un är förvisso inget barn, utan för tillfället världens just nu farligaste person som leker med fingret på kärnvapenknappen. Men han delar det normlösa barnets erfarenheter: att utpressning lönar sig.
Det brukar hävdas att den nordkoreanska ätten av diktatorer uppträder irrationellt, men det finns en historisk och konsekvent linje i deras bisarra uppträdande. Med aggressiva uttalanden, kärnvapentester och missiluppskjutningar ska omvärlden förmås göra eftergifter på olika plan: ekonomiska, politiska och militära.
Och med ett svältande folk som gisslan ska de ekonomiska sanktionerna lättas, biståndet välla in i landet och Sydkorea tillsammans med USA ensidigt nedrusta.
Det kommer naturligtvis inte att ske.
Ändå finns det en uppsjö av Chamberlain-typer som nu anser att, för att få fred i vår tid, måste USA inleda en dialog med Nordkorea. Som om det inte har prövats förr. Som om det skrikande barnet vid kassan på Ica skulle nöja sig med bara en godispåse.
Kina har till sist insett att det faktiskt gäller att sätta gränser. Nordkorea kan inte tillåtas destabilisera regionen, något som i förlängningen också hotar det kinesiska kommunistpartiets maktbas: den ekonomiska tillväxten.
Därmed har den geopolitiska kartan ritats om dramatiskt. Och när Kina ställde sig på USA:s och Västvärldens sida i FN:s säkerhetsråd och protesterade mot Nordkoreas senaste provsprängning gjorde den djupt sårade Kim Jong-Un vad hans far och farfar också skulle ha gjort: skruvade upp volymknappen mot USA.
Risken är nu - som många varnat för - att med en krigsretorik som passerat decibelgränsen kan Kim Jong-Un tappa kontrollen över situationen. I en diktatur med en hjärntvättad befolkning finns det alldeles för många individer som verkligen tror på alla dumheter som kommer ur den store ledarens mun.
Allt det här inser naturligtvis också det nya styret i Peking. Kina har i egenskap av Nordkoreas enda allierade i regionen - och finansiär av världens vidrigaste diktatur - både ansvaret för och nyckeln till att retorikkriget inte övergår i något extremt skrämmande.
Ett tecken på att Nordkorea börjat tappa kontroll över situationen är att inflödet av sydkoreaner till den ekonomiska frizonen i Kaesong strypts. Tala om finansiellt självmål.
För ett utfattigt Juche-drömmande Nordkorea är utländsk valuta hårdvaluta, medan den ekonomiska jätten Sydkorea har hela världen som investeringsmarknad.
Att det svenska utrikesdepartementet ännu inte avråder från resor till Nordkorea är anmärkningsvärt. Sverige och Carl Bildt borde, precis som USA, ta det säkra för det osäkra.