Karin Pihl

Vem som helst är inte våldtäktsman

Foto: PEO MÖLLER / KVP/EXPRESSEN

Myterna kring sexualbrott försvårar det förebyggande arbetet. De flesta brott sker faktiskt inte i hemmet.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Jämställdhetsminister Åsa Regnér vill minska kriminalitet och mäns våld mot kvinnor genom att arbeta med ”våldsförebyggande arbete för att motverka destruktiva normer kopplade till maskulinitet”. Resonemanget är typiskt.

I debatten kring vålds- och sexualbrott finns ett antal myter som ständigt upprepas. En av dem är att det enbart är samhällets normer som orsakar våldtäkter. Men den främsta missuppfattningen, som av någon outgrundlig anledning sprids av en del feminister, är att hemmet skulle vara den farligaste platsen för kvinnor att vistas på. Att den typiske sexualbrottslingen inte är ”någon som lurar i mörka gränder”, utan en helt vanlig kille, är ett mantra som ofta återkommer.

Räknar man alla våldsbrott mot kvinnor blir siffrorna så klart annorlunda. Hustrumisshandel tenderar ju att ske i hemmet. Men ser man endast till sexualbrott är bilden en annan. Nära 60 procent av den här typen av kriminalitet sker på allmän plats, jämfört med knappt 20 procent i hemmamiljö. Och i sju fall av tio är gärningsmannen helt okänd för offret, enligt Brå:s trygghetsundersökning från 2015.

Givetvis ska man inte förminska det faktum att många ändå utsätts för övergrepp i sin egen lägenhet, av någon de känner. Men det är ändå häpnadsväckande att diskussionen om brott mot kvinnor så ofta hamnar på en abstrakt nivå. Som om samhället vore ett seminarierum.

Släng ut folk som inte kan bete sig

I fjol, då medierapporteringen var tät efter ett antal uppmärksammade sexualbrott på svenska musikfestivaler, slogs nästan rekord i att komma med irrelevanta lösningar på allvarlig kriminalitet. RFSU menade att det är lärare och inte poliser som har i uppgift att förhindra våldtäkter och rikspolischefen delade ut ”tafsa inte-”armband.

Men alla är inte lika obegripliga. På Expressen Debatt (11/7) nämner företrädare för UNF och IOGT-NTO något som borde uppmärksammats för länge sedan: alkoholen. En berusad person har mycket svårare att kontrollera sina impulser, och våldtäktsmän tenderar att lida av brist på självbehärskning.

Men UNF:s förslag – att erbjuda fler nyktra dryckesalternativ och att skapa utrymmen på festivalerna där alkohol inte är tillåtet – är antagligen inte särskilt verkningsfulla. Många festivaler har redan ett separat område för dem som vill dricka, och man kan ju inte direkt förbjuda folk att lämna baren. 

Dessutom är det tråkigt att straffa den oskyldiga majoritet av alla som gillar kombinationen musik och öl. Sverige har redan väldigt strikta generella regler kring alkohol. 

Särskilda kvinnoavdelningar, nej tack

Däremot borde vakter bli bättre på att plocka ut enskilda som är överförfriskade. Trots restriktiv alkohollagstiftning är den svenska toleransen förvånansvärt hög för folk som ragglar runt i ett dyngrakt tillstånd. Alla som vill ta ansvar för sina medmänniskor borde dessutom markera om någon i omgivningen blir för berusad.

Det är enskilda män som våldtar. Psykologiforskningen har en ganska klar bild av dessa människor: de är aggressiva, har dålig självkontroll, överkonsumerar alkohol och droger och förnekar sitt beteende. 

Men det är knappast en generell beskrivning av män. Inte heller är detta samhällets förväntningar på hur män ska bete sig. Att införa särskilda kvinnoavdelningar på festivaler är därför överilat. Likaså är abstrakta diskussioner om maskulinitet troligtvis inte särskilt effektivt. För att minska sexualbrott krävs en konkret bild av gärningsmännen, och konkreta lösningar.