Karin Pihl
På Nybrogatan i Stockholm ligger Astoriahuset. Det byggdes 1873 i neoklassicistisk stil och är egentligen två hus med en gemensam fasad. Snart står det inte där längre. Huset ska ersättas med ett kontorskomplex, som ser ut som någon sorts metallbrun jättekub med snett tak.
Det finns inget som rör upp känslor så mycket som när gamla och fina hus ersätts med nya och fula. Något som väckt ont blod är det planerade bygget av Nobel Center. Många stockholmare verkar inte uppskatta den enorma koloss som ska ta plats på Blasieholmen.
Effektivitet är allt, estetiken i sig har inget värde.
Faktum är att endast två av tio stockholmare stöder skissen av Nobelmuseet – även det en fyrkantig, gulaktig kloss – enligt en undersökning från DN/Ipsos. Men bygget lär bli av ändå. Medborgarna har inte mycket att säga till om när det gäller utformningen av stadsbilden.
DDR-klumpar är inte utmanande arkitektur
Många ivriga påhejare av dessa kalla, raka byggnader brukar hävda att dess kritiker är omoderna. De tycker att färglösa skolådor i jätteformat är ”intressanta” och ”utmanande”, och tror sig därmed begripa sådant som andra inte förstår.
Och visst är det fånigt att tycka att allt ska vara som förr. Nybyggda hus måste få präglas av sin tid.
Faktum är att människor inte mår bra av raka linjer och grå betong.
Men vad är det för modernt med att försvara femtio år gamla idéer om arkitektur? Varför förespråka 1960-talets brutalism, med dess enorma, grå kolosser, i någon form av upphottad tappning? Att modernismen var självklar under den rationalism, framstegsanda och saneringsiver som rådde på mitten av 1900-talet är förståeligt. Att det fortfarande är trendigt är obegripligt.
Att ifrågasätta alla dessa jättelika DDR-klumpar som byggs – och det finns många exempel även utanför huvudstaden, googla Segerstedthuset i Uppsala eller Studio 1 i Göteborg – betyder inte att man är emot nybyggnad. Bostadsbristen är akut och byggtakten måste öka.
Men man behöver inte drämma upp råttbursliknande kontorshus och bygga gallerior vid varje tunnelbanestation för det.
En del brukar hävda att det vi tycker är fult i dag kommer att uppskattas av framtida generationer. Men det är inte sant. Rivningarna av Klarakvarteren i Stockholm under 50- och 60-talen är ett bra exempel på detta.
Effektivitet går före skönhet
Syftet med att bygga om city var att det skulle bli luftigt och ljust. Man ville rensa upp i slummen och göra plats för bankkontor, bilar och hotell. Men nuförtiden är det knappast någon som sneddar över Plattan eller går förbi Kulturhuset vid Sergels torg och njuter av platsens estetiska fulländning. I dag har de gråsmutsliga rutor som utgör torget blivit centrum för droghandel och social utsatthet.
Faktum är att människor inte mår bra av raka linjer och grå betong. Enligt en avhandling från LTH av Lena Steffner upplever folk större otrygghet, stress och tristess i sådana miljöer. Och det är inte så konstigt. Människor tenderar att i allmänhet föredra färg framför grått, vitt och svart, och mjuka linjer framför hårda kanter.
Arkitektur, som all konst, symboliserar också en världs- och människosyn. De grå lådorna står för en materialistisk inställning till livet. Effektivitet är allt, estetiken i sig har inget värde. Människans roll på jorden är att arbeta, för att sedan kunna konsumera och hålla ekonomin i rullning.
Allt annat är överflödigt och irrationellt.
Läs också:
Självupptagna känslor hjälper inte tiggarna
Snälla, skilj på dröm och verklighet i debatten
Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.