Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Pihl

Rasfixering leder bara till splittring

Black lives matter har kommit till Sverige. Hudfärgsaktivisterna menar väl men riskerar att underminera gemenskapen i samhället.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Ett land är mer än en samling människor på ett geografiskt område. I en nationalstat känner människor samhörighet med varandra, trots att de aldrig har träffats.

Den här föreställda gemenskapen är viktig av flera skäl – den är grunden till samhällskontraktet, välfärdsstaten och den sociala tilliten.

Länder där människor litar på varandra fungerar helt enkelt bättre.

En av de mest destruktiva grunderna för gemenskap är hudfärg. Eller ras, som det numera tycks heta på svenska.

Det är, tvärtemot vad många verkar tycka, skillnad på att separera människor på grund av kön och att göra det på grund av "ras".

Inbördeskrig mellan män och kvinnor har aldrig inträffat. Mellan etniska grupper är motsättningar desto vanligare.

Därför är det oroväckande att rasseparatistiska rörelser har börjat växa fram.

Det senaste tillskottet är en svensk version av Black lives matter, som hämtat inspiration från USA. Medlemmarna verkar ha missat att Sverige inte är en amerikansk delstat. USA har en historia av slavhandel. Rasismen har präglat landet, och ännu har man inte löst problemen med polisvåld och fattigdom.

Till Sverige har människor däremot flyttat frivilligt.

Sverige är så klart inte fritt från rasism. Inte heller drabbar rasism och fördomar hela befolkningen på ett jämlikt sätt.


Det är uppenbart att människor med mörkare hy får utså mer fördomar och glåpord än vad vita får.

Vit hy är norm, inte för att alla vita är rasister, utan för att befolkningen rent statistiskt ser ut så i det här landet.

Människor har förstås ett behov av att prata om gemensamma upplevelser.

Har man fått höra nedsättande ord av fyllon på tunnelbanan eller ”åh vilket fint chokladbarn” av svärmor är inte det konstigt om man vill dela sina erfarenheter med andra som har liknande upplevelser.

Men det är något annat än att använda sin hudfärg som en plattform för att bedriva politisk kamp. Det är också något annat än att motverka rasism.

Risken med black lives matter, Afrosvenskarnas riksförbund och liknande organisationer är att deras aggressiva retorik kan fungera som en dokumentförstörare för samhällskontraktet.


Om personer som inte är bleka och blonda får höra att majoritetssamhället genomsyras av hat och ovilja, och att alla orättvisor beror på ”rashierarkin”, riskerar man att skapa en självuppfyllande profetia.

Sverige går mot ett samhälle där de med invandrarbakgrund har sämre livschanser.

Det leder i sin tur till att rasseparatisterna kan få stöd för sina teorier om att rasism genomsyrar allt och alla - trots att orsaken till ojämlikheten i grunden inte är rasism och hat, utan systemfel på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och dåliga skolor.

Lösningen är inte raskamp utan politiska reformer.

Men om debatten utvecklas till att kretsa kring ett pigmentbaserat vi-och-domtänk kommer problemen att bestå, och förmodligen att piska upp starka antipatier.

De enda som tjänar på en sådan utveckling är Soldiers of Odin och andra rasistiska sammanslutningar av högerextrema huliganer som anser att svenskhet verkligen är en ras.



Läs också: Sakine Madon: Nej, felaktigt uttalade namn är inte rasism


Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledare och krönikor