Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Pihl

Ogillar vänstern arbetarmännen?

"Om inte vänstern bryr sig om verklighetens folk, vem ska göra det då?", skriver Karin Pihl.

Trumprörelsen och andra populistiska tendenser är till stor del ett resultat av vänsterns misslyckande. I stället för att bry sig om den breda arbetarklassen pysslar man med politiska elitprojekt.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Hillary Clintons valkampanj kretsade mycket kring det faktum att hon är kvinna. Hon har försökt att dra nytta av en progressiv våg som svept över västvärlden.

Det är viktigt att belysa de strukturer som fortfarande genomsyrar USA. Amerika tenderar ju att påverka Europa och Sverige, så även på den här sidan Atlanten har dessa frågor diskuterats flitigt de senaste åren. Hur ofta hör man inte frasen ”kön, sexuell läggning, religion och etnicitet” följt av det självklara påpekandet att ingen ska diskrimineras på dessa grunder?

Trots att de flesta socialt progressiva brukar vara noga med att inte glömma någon har de dock totalt missat en grupp, nämligen de människor som röstade fram Donald Trump som amerikansk president. Eller de som kommer att rösta på Sverigedemokraterna nästa riksdagsval.

Tappad klassanslys?

Vänstern har skaffat sig en konstig samhällsanalys. Sedan Karl Marx dagar har de sociologiska teorierna utvecklats till att innefatta fler parametrar än klass. Frågan är om stora delar av vänstern inte har tappat klassanalysen helt. De bryr sig helt enkelt inte om den stora grupp av människor som inte bryr sig om trendteorier – de vars vardagsproblem snarare orsakas av ekonomiska ojämlikheter än av mansplaining och mikroaggressioner.

Ibland verkar det nästan som att vänstern utsett arbetarklassen till det samhällssegment som ska bekämpas till varje pris. LO-män har nog aldrig fått ta så mycket dynga från progressiva politiker och debattörer. Men om inte vänstern bryr sig om verklighetens folk, vem ska göra det då?

Svaret på den frågan stavas Donald Trump, Jimmie Åkesson och Nigel Farage. Populister och fullständiga galningar träder fram i det vakuum som uppstått av vänsterns och socialdemokratins reträtt. Resultatet är Brexit, att Hillary Clinton förlorade valet och att opinionsmätningarna visar att 20 procent stöder Sverigedemokraterna.

Eliten slår "underifrån"

Hur kan det ha gått så fel? Antagligen är det som det är för att vänsterdebattörer och -politiker skulle vara tvungna att erkänna sin egen maktposition om de tog sig an ett klassperspektiv. Så länge man kan hävda att man är förtryckt genom att hänvisa till någon identitetsmarkör kan man påstå att man slår underifrån.

Om man i stället försöker förstå samhället utifrån ett klassperspektiv hamnar de med utbildning, kulturellt kapital och ekonomiska resurser högst i hierarkin. Och vilka är det? Bland andra är det vänsterpolitiker, skribenter på kultursidorna och statligt finansierade sociala entreprenörer. Vänstern själv, helt enkelt.

Hur ska man annars förklara normkritiska museer, Utbildningsradions förhör av sina anställda, den politiserade lärarutbildningen med mera på annat sätt än att denna kritiska sociologiska teori blivit hegemonisk?

Det är bra att jobba mot diskriminering. Men den rörelse som säger sig stå för jämlikhet borde syna sina privilegier och skaffa sig en analys. Att erkänna sin egen maktposition är jobbigt, särskilt då man inser att man står för ett politiskt elitprojekt som de mindre besuttna inte alltid skriver under på. Men det är nödvändigt.

 

Läs också:

Det är känslorna som förklarar Trump

Får det vara ett glas moraljuice?

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.