Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Pihl

Museer ska inte lavja Grön Ungdom

Svenskar har under århundraden kuvats av en aggressiv statsmakt, och vi har liksom gillat det. Därför är det inte konstigt att Virtanen fram till att Feministiskt initiativ står på den frihetliga sidans ytterkant i politiken, skriver Karin Pihl.Foto: Roger Vikström
Kulturminister Alice Bah Kuhnke har stått i fokus för mycket av kritiken av politiseringen av kulturen.Foto: Christian Örnberg

Varför ska museernas främsta uppgift vara normkritik? Ola Wongs kritiker har fel när de tror att de slår underifrån.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Den här veckan har det stormat kring museerna. ”Bah Kuhnkes kulturpolitik hotar kulturarvet”, skrev Ola Wong i SvD där han kritiserade inriktningen för fyra världsarvsmuseer i Stockholm och Göteborg. Efter det tog det fart. De flesta borgerliga och liberala ledarsidor höll med Wong. Åsa Linderborg ansåg att normkritiken blivit en tvångströja som hotar det fria samtalet.

Nu har Fredrik Virtanen tagit på sig ansvaret att recensera diskussionerna. I Aftonbladet kultur skriver han att alla debattörer blivit blåsta och att Åsa Linderborg nästan är höger. Kritiken mot överintendent Ann Folin handlar om borgerlighetens knökkonservativa ryggradsreflex.

 

Virtanen har helt rätt i att det hela handlar om mer än museum. Det är en ideologisk fejd mellan de som anser att kampen för normkritik är vår tids stora strid, och de som anser att överpolitisering och ideologisering förolämpar kulturarvet.

För den som är intresserad av ytterligare några tusen tecken metadebatt tänker jag förklara varför Virtanen med vänner har fel.

Självklart är historien subjektiv i den mening att vad som anses relevant går att diskutera. Att skriva historien rakt uppochner är svårt. Men man kan försöka avgöra vad som har varit drivkraften i historisk utveckling. Det är oftast krig, tekniska framsteg och ekonomiska förändringar (inte global uppvärmning). I huvudsak har detta genomförts av män.

Tråkigt och ojämställt kan man tycka, men så är det. Man kan inte, i normkritikens namn, försöka förvränga det här faktumet genom att ”lyfta fram andra perspektiv”. För att hårdra det hela: Visst är det viktigt att belysa hur de homosexuella bondekvinnorna hade det i 1500-talets Sverige och inte bara prata om Gustav Vasa. Men att låtsas att de förra har lika stor betydelse som den senare är helt enkelt fel, eftersom det inte var så. Jobbigt för oss självupptagna 2010-talsmänniskor kanske, men det är inte så mycket att göra åt.

 

För att återgå till museerna. Det är väl bra med klimatarbete, genus och queer. Men varför i hela fridens namn ska ostasiatiska museet hålla på med det? Enligt Ann Follin är hennes uppdrag som museiintendent att ”ena världens länder kring det kollektiva ansvaret för en positiv global utveckling”. Hon skriver: ”Att fånga upp den unga generationens engagemang att vilja bidra till att utveckla en bättre gemensam hållbar framtid är ett av Världsmuseernas viktigaste uppdrag.”

Och Grön Ungdoms raison d’être är att förvalta det grekiska kulturarvet då eller? Rapporten är helt obegriplig och består till hundra procent av blaj.

Men det största problemet i Virtanens utvärdering är att han har en politisk analys som är bakvänd. I hans politiska värld finns vänstern, högern och Åsa Linderborg. Vänstern är progressiv och anti-auktoritär. Den vill, med genus och rasifiering, fortsätta bedriva rösträttskampen. Typ. Sedan har vi högern, som är emot att bögar och invandrare går på museum eftersom den inte vill att Gudrun Schymans principprogram ska genomsyra samtliga kulturinstitutioner i samhället.

 

Resonemanget går så här: högern var emot allmän rösträtt eftersom den inte var progressiv. I dag är det progressivt att vara för normkritik. Men högern är emot det, och är alltså anti-progressiv, och därför hatar högern kvinnor, och det gör Donald Trump också.

Tyvärr är det ett logiskt felslut.

Svenskar är inte så bra på det här med att vara anti-auktoritära. Vi har under århundraden kuvats av en aggressiv statsmakt, och vi har liksom gillat det. Därför är det inte konstigt att Virtanen i något slags rousseauiansk anda kommer fram till att Feministiskt initiativ står på den frihetliga sidans ytterkant i politiken.

Vi snackar alltså om partiet vars företrädare kan tänka sig att ”titta på den argentinska modellen där ett observatorium granskar mediernas efterlevnad av exempelvis jämställdhetsmål” och anser att deras ideologi ska prägla allt från stadsplanering till forskningsanslag. Anti-auktoritärt, yeah right. Att vara frihetlig handlar om frånvaron av politiska direktiv, inte att pracka på andra sina terminologionanerande totalitära teorier.

Att förhöra anställda om sexvanor, som UR har gjort, är den ideologiska normkritikens yttersta konsekvens.

Åsa Linderborg är en klassisk intellektuell socialist, så hon fattar ju allt det här. Det är därför hon får skit av den moderna vänstern. Hon sabbar deras progressiva värdegrundsprojekt.

 

Virtanen är oroad över nationalister som Donald Trump och SD, men har inte funderat över vad som lagt grunden för de här rörelserna: att vänstern gått och blivit hyperindividualistiska kritiska teoretiker och skiter, alternativt kastar skit på, den breda massan. Arbetarklassens intressen har bytts mot medelklassens ideologiska identitet.

Ola Wongs kritiker har rätt i detta: det är eliten som styr utvecklingen. I det här fallet de själva.

 

Läs också:

Feministiskt initiativ vill skapa ett genusbyråkratiskt komplex


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.