Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Karin Pihl

Låt Håkan sjunga kärlekslåtar i fred

Abba. Gjorde popmusik som håller än.
Foto: OLLE LINDEBORG / SCANPIX SWEDEN

Idén om att artister ska vara politiska förkämpar har kommit tillbaka. Men den är lika fel i dag som på 70-talet.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Abba är Sveriges största band genom tiderna. Ändå – eller just därför – är de också en av Sveriges mest hånade popakter. 

Gruppen slog igenom under proggens röda 1970-tal. Abbornas tilltalande melodier och färgstarka utstyrslar föll inte de politiskt medvetna protestsångarna i smaken. Arga män från Göteborg som inte sällan kompenserade sin brist på musikalitet med politisk övertygelse protesterade mot Björn och Bennys framgångar. När Sverige stod värd för Eurovisionsfestivalen 1975 ordnades en ”antikommersiell” alternativfestival. Nationalteatern-sångaren Ulf Dagerby hånade popen i låten ”Doing the omoralisk schlagerfestival”. 

Det var just ”omoralen” som störde proggarna, inte hur det lät. Björn och Bennys otroliga låtskrivartalang och slit i studion var inte intressant. Musiken skulle vara politisk och ”mot systemet”. Det var allt som spelade roll.

Att populärmusik måste ha ett budskap – ett politiskt, alltså – för att vara äkta är en idé som har fått renässans. Men nu förtiden är det inte kommersialismen som irriterar kritikerna. Snarare tvärtom. 

Zara Larsson rätt i tiden

I Göteborgs-Posten har kulturskribenten Annah Björk en uppmaning till artisten Håkan Hellström: prata om flyktingfrågan och att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. Hon anser att det är hans skyldighet. Håkan har ju så många fans han kan nå ut till.

Varje tid har sina politiska trender, och nu är det feminism snarare än socialism som gäller. Topplisteartister som Zara Larsson och Beyoncé hyllas eftersom de kämpar för jämställdhet och allas lika värde. De politiska idéerna skiftar – homofobi var inte ovanligt i proggrörelsen, där homosexualitet ansågs vara borgerligt dekadent – men 2010-talets popfeminister och 1970-talets socialister har en sak gemensam. Estetiken är underordnad. Huruvida musiken är bra eller inte kommer på andra plats i bedömningen. Huvudsaken är att det finns en uppmaning till kamp av något slag. 

Jag har läst hundratals hyllningar till Zara Larsson. Nästan samtliga handlar om vilken modig feminist hon är. Det är den twittrande snarare än den sjungande Larsson som står i fokus för glädjeropen. 

Hade hon inte haft sitt politiska engagemang hade hon kanske avfärdats som vilken listartist som helst, men nu är hon helt rätt i den politiskt överladdade samtiden.

Politisk musik mer äkta?

Men varför skulle musiken bli mer ”äkta” om artisten använder den som ett medel för att få folk att bry sig om politik? Är det inte snarare tvärtom? Proggarna ansåg att Abba var fejk, eftersom bandet nådde kommersiella framgångar. Annah Björk anser uppenbarligen att Håkan Hellströms artistskap inte är komplett om han inte håller politiska föreläsningar under sina konserter. De som kräver att musik ska vara politisk dömer helt enkelt artisterna efter andra parametrar än artisternas intentioner: att göra bra pop. Och det om något måste ju vara ett hot mot ”äktheten”.

Men Abba hittar nya fans, trettio år efter att bandet la ner. Det, om något, borde väl vara ett kvalitetstecken – musiken håller över tid. Men finns det någon i dag som icke-ironiskt sitter och diggar till Knutna Nävars ”Sången om Stalin"?

Men det är klart, musik kan vara politisk. Att tycka motsatsen är lika fånigt som att avkräva ställningstaganden av de artister som sjunger om hjärta och smärta.

Håkan Hellströms sockerpop skulle dock inte bli bättre om han skulle kasta in ett ”fuck SD!” efter extranumret, eller sitta i någon morgonsoffa och oja sig över klimathotet. Inte heller skulle hans musik bli sämre. Det skulle helt enkelt inte spela någon roll.