Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Pihl

Klaga inte på medelklassen - den betalar välfärden

Högskattesamhällets legitimitet bygger på att medelklassen hålls hyfsat nöjd, skriver Karin Pihl. Här den fiktiva radhusfamiljen i tv-serien Svensson, Svensson från 1997 med skådespelarna Gabriel Odenhammar, Suzanne Reuter och Allan Svensson. Foto: SVT/FILMBOLAG

Säga vad man vill om den ängsliga medelklassen. Men att den hålls nöjd är avgörande för ett fungerande samhälle.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Medelklass. Vem vill vara det? Småborgerlig, trendkänslig och med ständigt dåligt samvete över att det finns människor i samhället som inte är lika privilegierade. Människorna i medelklassen håller på med fåniga saker som att äta ekologiskt från ”matkassar” som beställs direkt till dörren. De sitter på middagar och hittar på att de kan något om vin. Och medelklasspappan far till jobbet på en 20 000-kronorscykel ikläd lycra-tajts och snabba solbrillor. 

Det är lätt att klanka ner på medelklassen. Men innebär det verkligen att förslag som syftar till att göra livet sämre för den breda medelklassen, där många LO-yrken numera får sägas ingå i dag, per automatik blir legitima?

Håll medelklassen nöjd

Den borgerliga tankesmedjan Timbro har på senare tid lanserat en rad förslag som i praktiken skulle göra livet surare för medelsvensson. En sådan idé är att halvera föräldraförsäkringen. Kvinnor i medelklassen tar ut längst föräldraledighet av alla. Därför ska den kortas, skrev Timbros Siri Steijer på Aftonbladets debattsida häromsistens, i välmenande nyliberalfeministisk anda. I stället ska mammor och pappor gå till bankerna och skaffa ännu fler lån än de redan har. Barnbidraget ska också bort, i alla fall för medelinkomsttagarna.

Liberalernas riksdagskandidat Max Sjöberg skriver på GP Debatt att man inte behöver ställa svaga grupper mot varandra, som flyktingar och pensionärer, eftersom man kan ta bort subventioner och bidrag till medelklassen och omfördela resurserna.

Timbro vill åtminstone sänka skatterna, som kompensation för den försämrade välfärden. Det är åtminstone mer rättvist. Men detta är Sverige. Riskerna med hur det skulle gå till är uppenbar: välfärden försämras, men de höga skatterna förblir höga.

Visst. Den svenska medelklassen har det mycket bra om man jämför med exempelvis USA, där många universitetsutbildade upptäcker att de inte har råd att skicka sina ungar till college. Och det är tröttsamt att samtliga politiska riksdagspartier har som strategi att locka medelklassväljare. Sverige består av mer än radhusägare som skulle missgynnas av ett borttaget ränteavdrag.

Skatter på arbete betalar välfärden

Men det finns en anledning till att inte jäklas för mycket med medelklassväljarna. Dels för att medelklassen innehar den politiska och kulturella makten, och kan ställa till med problem om den skulle surna till. Men också för att det är medelklassen som finansierar välfärdsstaten.

1 194 miljarder kronor av statsbudgeten 2017 utgjordes av direkta eller indirekta skatter på arbete. Det kan jämföras med kapitalskatterna, som gav statsbudgeten drygt 250 miljarder kronor. Välfärdsstaten finansieras alltså inte av rika krösusar. Sveriges kapital- och företagsskatter ligger inom snittet för OECD. Inkomst- och marginalskatterna på arbete är dock bland de högsta i världen. De vars främsta inkomster inte är vinstutdelning utan en hyfsad månadslön är alltså de som betalar.

Tjänar man mer ska man så klart betala mer. Högskattesamhällets legitimitet bygger dock på att medelklassen hålls hyfsat nöjd. Ett samhälle där medelklassen checkar ut blir inte bra.

 

Läs också:

En pungspark är bättre än babbelfeminism

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!