Karin Pihl
När jag var ungdom var jag aldrig särskilt orolig för brott. En gång var det någon som snodde min MP3-spelare, men ärligt talat var det nog jag själv som slarvade bort den.
Tiderna förändras.
Nyligen läste jag att butikerna i det centrum där jag växte upp – där jag har gått i skolan, lånat böcker och klivit av nattbussen – skulle stänga ner en eftermiddag, i protest mot kriminaliteten. Några män hade tydligen rånmisshandlat en äldre dam med en såg.
När jag läste det där, tre män med en såg mot en pensionär, tänkte jag inte att ja, men det hör ändå till ovanligheterna, rent statistiskt. Jag tänkte: kan någon vänlig själ vara så snäll och förklara vad i helvete det är som pågår? En äldre dam? Misshandlad med en… såg?
Nu kanske några anmärker att det var en irrationell reaktion. Att jag borde tänka på allt som är bra, som att teknikutvecklingen går framåt. De har en poäng. Alla som påstår att Sverige står på randen till kollaps har fel. För det mesta är ju allt ungefär som det har varit.
Nästan alltså. Man ska inte svartmåla. Men ändå. Tre män med en såg?
Oron är inte irrationell
Andra hävdar att de som oroar sig är djupt irrationella, eftersom risken att bli misshandlad med exempelvis en såg är låg, och det är ju sant. Oro fungerar dock inte så.
Det är klart att de ständiga nyhetsflasharna om bilbränder, sprängningar och rån påverkar människors tilltro till framtiden. Men oron ökar också eftersom riskerna ökar. Exempelvis har andelen kvinnor som utsätts för sexualbrott ökat med 156 procent mellan 2005 och 2016, enligt Brå.
Häromsistens gick jag förbi en teknikbutik. Reklamen visade ett erbjudande man inte fick missa: försvarssprej och överfallslarm till rabatterat paketpris. Försäljningen av lagliga självförsvarsprylar har tydligen ökat dramatiskt. Man fattar ju att valet av reklamprodukt är helt rationellt. Ändå kändes det lite olustigt.
Brotts-alarmisterna och alarmist-alarmisterna kommer säkerligen att fortsätta att bråka om ”Sverigebilden”. Men det verkligt sorgliga är att brottsligheten antagligen inte kommer att minska. Vänstern har ändå rätt i att ”fler poliser” inte löser kriminalitetens grundproblem, som ju är sociala: alienation, bristande tillit och samhörighetskänsla, noll respekt för samhällets auktoriteter. Hur kommer man åt detta? Ärligt talat, är det någon som har en aning?
Fler pessimister
Ändå känns det som att politikerna tror att detta bara är en fas. Att alla gänguppgörelser och skjutningar är en parentes i Sverigebygget. Snart kommer allt bli ”som vanligt” och föräldrar kommer att våga låta sina 13-åriga söner gå hem ensamma från fotbollsträningen igen.
Visst kanske det blir bättre i framtiden. Men knappast under nästa mandatperiod. Det kommer att ta tid.
Risken att utsättas är fortfarande låg. Man ska inte vara alarmist. Men det är inte konstigt att andelen svenskar som tycker att utvecklingen går åt fel håll är dubbelt så stor som gruppen som ser ljust på framtiden.
Att dagens ungdomar inte kramar om en mp3-spelare i fickan för att batterierna inte ska dö, utan en burk försvarssprej, eftersom det alltid är bra att vara redo – ja, i fall att – gör mig sorgsen.
Läs också: