Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Pihl

Den bästa visionen är en värld utan visioner

Politik är inte till för frälsning. Jag ger min röst till ett parti som lovar att inte ha några högtflygande planer för samhället.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Man ser dem ofta på sociala medier, 21-åringarna som ställer upp till riksdagen. Till skillnad från äldre politiker drivs de unga av en tro att politik i grunden är något gott, och att det går att stöpa om samhället bara man brinner tillräckligt mycket. På ett sätt är det väl uppfriskande. Radikalism hör ungdomen till, och kan skaka liv i gamla partier som går på tomgång. Men det är inte utan problem.

De unga har tagit en allt större plats i politiken. Precis som Michaela Möller och Anders Rydell hävdar i sin bok ”Broilers” har en generation makthavare vuxit fram, födda på 1980-talet och framåt, som delvis har en ny inställning till politik. 

Radikala broilers

Exemplen är många. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin trodde att han kunde fixa skolan på 100 dagar. Det gjorde han inte, och nu ska regeringspartiet gå till val på ”framtidstro”. 

Bland det första Centerpartiet gjorde när Annie Lööf blev partiledare var att argumentera för att Sverige ska bli ett ”nybyggarland”, eventuellt med 40 miljoner invånare på sikt, om invandrarna bara startar företag. 

En annan tydligt ungdomsfixerad, radikal rörelse är Feministiskt initiativ, vars valfilm för 2018 inleds med de obegripliga orden: ”i bakrutan går tiden isär i välvande kamp med blommor i håret och hjärtats mening på plakat”. De unga avhopparna från Sverigedemokraterna, som nyligen startat det radikala ”Alternativ för Sverige”, faller in under samma kategori.

Nu är jag förvisso rätt ung själv. Mentalt har jag dock nått pensionsålder för länge sedan, för jag blir otroligt trött på alla dessa aktivister som vill förändra världen. Eftersom jag är ung och skriver om politik avkrävs jag ibland svar på frågan vad jag har för visioner. En vän till mig klagade: ”men du tycker ju ingenting. Du bara gnäller på alla andra i dina texter.” Ja, det kanske jag gör. Men någon måste göra det också. Eller är det bara Johan Hakelius som får klaga? Det vore ju något slags åldersdiskriminering.

Politik är inte för frälsning

Måste man ha visionära åsikter bara för att man bryr sig om samhället? Jag tycker så här: människor ska ha rätt till vård, skola, omsorg, det ska vara tryggt när man går på gatan, migrationen ska vara på rimliga nivåer, ingen ska diskrimineras men genusprojekten ska inte gå för långt, och skatterna ska vara lagom. Jag företräder en extremt mellanmjölkig mittenideologi, och det står jag för.

Politik är nämligen inte till för frälsning. Politik handlar oftast om att navigera och göra avvägningar mellan olika intressen. Den som har råkat hamna framför en SVT Forum-sändning från en riksdagsdebatt vet vad jag menar. Det är sällan storslagna, ideologiska strider som utkämpas där. Oftast handlar det om hur man ska implementera något tilläggsdirektiv från EU om principer kring paketering av olivolja.

Jag menar inte att politikerna ska sluta förändra saker till det bättre. Men ta en slogan som ”en annan värld är möjlig”. Den används ofta när det handlar om miljö och klimat, men ska vi verkligen hindra klimatförändringarna för att skapa en annan värld? Är det inte precis tvärtom? Utsläpp och föroreningar måste stoppas, så att vi även i framtiden ska kunna leva ungefär som vi gör i dag. Det är inget fel med det.

 

Läs också:

Det har gått inflation i mänskliga rättigheter

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!