Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Karin Pihl

Brottsligheten är visst en klassfråga, Greider

Skjutningar, bilbränder, knivhot - det är lika illa oavsett vem som drabbas. Men det drabbar ojämlikt. Foto: NIKLAS HENRIKCZON

Den grova kriminaliteten slår olika mot olika grupper. Det måste även socialdemokrater inse.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Socialdemokraternas valstrategi är en flopp. I alla fall om man får tro Dala-Demokratens politiske redaktör Göran Greider, som menar att hans katt är bättre på att lägga upp valstrategier. Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys, är inne på samma spår. I djupet av sitt arbetarklasshjärta är han skakad, säger han till Expressen, och menar att S i stället borde fokusera på sina kärnväljare, som fattigpensionärer och ekonomiskt utsatta. Slutsatsen är att brottsbekämpning och försvar, som sossarna tänker prata om, är borgerliga frågor.

Både Greider och Suhonen har rätt i att det ständiga fjäsket för de ”rörliga, urbana medelklassväljarna”, som pekats ut som en av två viktiga väljargrupper av S, är tröttsam. Men ändå: är sossarnas klassanalys helt orimlig?

LO vill ha "trygghet för alla"

Visst, lag och ordning är ingen klassisk S-gren. Men att Sverige ska ”hålla ihop” har alltid varit viktigt för S. Och i valet 2018 är det faktiskt inte bankägarnas rikedom som utgör det största hotet mot ett jämlikt samhälle, trots att någon borde sätta stopp för dem också. 

Klassamhället 2018 märks tydligast i att vissa människor funderar över var de ska gå ut och äta, andra över om de ska våga gå ut överhuvudtaget.

Det är ingen slump att LO har ”trygghet för alla” som slogan inför valet. Tryggheten har ju minskat. Brå:s senaste nationella trygghetsundersökning visar att brott mot person ökar, alla kategorier. Rapporten konstaterar också att personer med två utrikes födda föräldrar löper högre risk att utsättas för brott, liksom boende i flerfamiljshus, personer med endast förgymnasial utbildning och ensamstående.

Brott är givetvis ett problem vem det än drabbar, men det är uppenbart att gängkriminaliteten plågar olika områden olika mycket. De som har råd att slippa undan skjutningar och granatattacker i sitt närområde kommer så klart att göra det genom att köpa en bostad i ett lugnare område. Den som inte har råd att flytta, eller helt enkelt inte vill lämna sina grannar, kan bara hoppas på att politikerna lyssnar och gör något åt saken.

Vad gör polisen och staten

Man ska inte svartmåla och framställa verkligheten som värre än vad den är. Men det spelar ingen roll att de utsatta områdena kring Järvafältet är trevliga och lugna de flesta eftermiddagar. Bara vetskapen om att någon förra natten blev skottskadad på torget där man just nu leker med sina barn skapar en känsla av otrygghet. 

Lösningen är givetvis inte att sätta in militär eller skapa något slags polisstat där den som kastar en fimp på marken får tre månaders fängelse. Att politiker från höger till vänster ändå är överens om att oron och våldet är ett problem, och därför kan ägna sig åt att diskutera lösningar i stället för vems verklighetsbild som stämmer, är ändå ett steg framåt.

”Vad gör polisen och staten? Vi undrar”, frågar sig Fadumo Igal, ordförande för Somaliska minoritet kvinnor- och barnförening, när hon intervjuas i SVT efter att Rinkeby drabbats av skjutningar.

Ja, vad gör staten egentligen? Den politiker som bryr sig det minsta om jämlikhet måste svara på den frågan. Kanske är Socialdemokraternas valstrategi bara kallsint ”triangulering”. 

Men ärligt talat, vem bryr sig? Sätt bara stopp för våldet.

 

Läs också:

Demokrati är inte lika med DN-liberalism

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!