Av med kepsen och gör någonting vettigt

Med bestämd blick och en keps med texten ”Du avgör!” protesterar sjukvårdsminister Gabriel Wikström mot trafficking.

På bilden, som han lagt upp på Twitter, ser han ut litegrann som Dogge Doggelito i videon till The Latin Kings ”Snubben” från 1994.

Om ministern har gjort något mer för arbetet mot människohandel är dock oklart. Kanske spelar det ingen roll, det är ju fint att han visar att han bryr sig.

Men problemet med Wikströms kampanjlusta är att han inte alltid förmår att skilja på sitt statsrådsuppdrag och sin tidigare roll som SSU-ordförande.

Gabriel Wikströms tid i regeringen har präglats av diverse kampanjer och putslustiga upptåg. Han fångar Pokémon och bojkottar vinleverantörer. Han kommenterar rättsfall, något som är synnerligen olämpligt som minister.

Gabriel Wikström är inte den enda politikern som verkar tro att ett ministeruppdrag bara är en del av ett allmänt världsförbättrarkall.

Gustav Fridolin är ytterligare ett utmärkt exempel. Ministern spelar in videor med hashtaggen #NoHateSe, där han pratar om att ”sprida kärlek” medan han formar händerna till ett hjärta. Han rappar ”pinsamt” i reggaebandet Partiets video mot reglerad flyktinginvandring.

Det är plågsamt att se. 

Man skulle kunna tro att det är åttiotalisterna det är fel på – ett gäng självcentrerade viktigpettrar som är mer intresserade av att visa upp något ställningstagande än att åtgärda problem i verkligheten.

Så är det kanske till viss del.  Men även den äldre generationen verkar dras med i tidsandan.

Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt tatuerade in ordet FATTA för att visa sitt stöd för kampen mot sexuellt våld. ”Det är en enormt viktig sak”, ansåg han om sin tatuering.

Sjöstedts centerpartistiska motsvarighet Annie Lööf lät även hon pryda sin överarm med Fatta-symbolen, fast en sådan som går att tvätta bort.

Även myndighetschefer har snappat upp kampanjtrenden. Det tydligaste exemplet är polischefen Dan Eliasson, som verkar tro att armband till unga tjejer hjälper mot övergrepp.

Att arbeta mot sexualbrott är viktigt, att tatuera sig är det inte, eftersom det har noll påverkan i praktiken. Likaså gör man ingen skillnad genom att spela in fåniga filmer eller att ha på sig kepsar och armband.

Men, kanske någon invänder, är det inte bra att visa att man står upp för goda värderingar? Det är det givetvis. 

Å andra sidan borde man kunna förutsätta att svenska politiker och tjänstemän är emot våld och mobbning. Att slänga sig med slagord är ett effektivt sätt att synas, men riskerar att maskera brist på reella politiska åtgärder.

Dessutom kan man fråga sig vilka som är föremål för den aktivistiska kampen. Organisationer i civilsamhället lobbar mot makten.

Men Wikström, Fridolin, Sjöstedt och Lööf sitter ju i regering respektive riksdag, och utgör därmed makten. Försöker de lobba på varandra? I så fall finns det nog bättre metoder än att ha på sig en keps. Är det väljarna de vill ska uträtta något? Då har de nog missuppfattat sin roll.

Det är civilsamhällets uppgift att driva kampanjer, inte politikers.

Läs också: Karin Pihl - Nej, polisen kan inte twittra bort tafsandet

Ann-Charlotte Marteus - Gustav Fridolins tal till Sveriges föräldrar

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledare och krönikor